Idag fyller han år. Han som stått ut med mig i tre år (eller något sånt) och han som katten tycker om mest av alla. 





Efter sex dagar inlagd på djursjukhus så fick han äntligen komma hem idag. Från och med idag och tre veckor framåt ska han bära tratt samt försöka att låta bli att röra sig så att stygnen efter operationen inte går upp. Däremellan ska vi torka rent honom med koksalt ett par gånger om dagen och han ska äta antibiotika, smärtstillande, kosttillskott samt ett helt nytt foder. Nu måtte han väl bli frisk på riktigt ändå?
 
PS. Har du inte redan försäkrat ditt husdjur? Gör det nu. Trust me on this one. DS.



Hagaparken och dess fjärilshus. Jobbigaste klimatet måste ju ändå vara det där varma fuktiga när det inte går att se något för att glasögonen immat igen och svetten rinner så mycket att du blir alldeles yr.



I början av juni knöt jag massa amplar. Väldigt enkla i sin konstruktion och mönsteranpassade till sina respektive krukor. Är nu sugen på att lära mig allt som finns att veta om makramé så jag kan göra ännu fler ännu snyggare. 



De tillfällen man märker som allra mest att ens kontaktnät och vänkrets i stort sett är obefintlig är väl egentligen vid högtider av olika slag. Känns väl egentligen ganska deppigt att jag valde mellan att spendera midsommar ensam hemma i soffan med katten eller åka till sydnärke över helgen och titta på när föräldrar med vänner blir salongsberusade i vår sommarstuga (vilket är tradition sen typ alltid), men alternativ två blev det och det var väl helt okej ändå. 



Den här veckan har jag varit iväg till djurakuten i Bagarmossen tre gånger för att min bästa lilla gråa inte kunnat kissa som han borde. När lördag morgon kom och han åter igen inte kunnat gå på toan på över 24 timmar hade han så ont att han skrek så fort man tog i honom. När jag lyfte upp honom i famnen högg han försiktigt för att markera att det inte var skönt att bli buren. Han som älskar att bli buren och bara få vara med. Åkte direkt in och fick snabbt tid i en operationssal där de spolade rent med koksaltlösning och övervägde en kateter, men veterinären ansåg till slut att det nog inte behövdes i det här läget. Tror jag aldrig känt mig så hjälplös som jag gjort den här veckan. Speciellt eftersom de inte lyckats fastställa en diagnos. Anser nämligen inte att "Urinträngningar u fastställd orsak" är en diagnos. 
 
Nu ligger han och sover bredvid mig i sängen och jag hoppas och hoppas och hoppas att jag aldrig ska behöva åka tillbaka till akuten igen. Jag är dock beredd på motsatsen. För jag är hellre safe than sorry.
 
Update: 24 timmar efter vi kommit hem var vi tvugna att åka iväg igen. Ännu en gång gjorde det så ont att han skrek när vi tog i honom. Det visade sig att han nu fått feber och kissade väldigt koncentrerat vilket äntligen fick veterinären att, som jag, tro att det är något mer än bara struvitkristaller. Vid strax efter 22 blev han inlagd och nu håller jag åter igen tummarna för att han ska bli frisk.
På riktigt.
 
Update #2: Tisdag eftermiddag, drygt 1,5 dygn efter han blev inlagd, har hans feber gått ner och hans allmäntillstånd varit bra det senaste dygnet, men han svarar inte på någon behandling för hans problem med att kissa. På veterinärens rekommendation bestäms det att han ska genomgå operation under onsdagen och därefter vara inlagd i fyra dagar för efterbehandling. En operation som innebär att hans penis ska amputeras och han fortsättningsvis kommer att kissa på samma sätt som en hon-katt. 



Sista söndagen i maj låg jag och katten kvar länge i sängen och väntade på att David skulle vakna. Vi skulle nämligen promenera bort till Älvsjömässans parkering, möta upp Josefin och gå på bakluckeloppis. Jag hittade en golvlampa med både fungerande och jordad el, så nu står den i ett hörn i vardagsrummet och ser ståtlig ut. Efter tillräckligt många varv tog vi lunch och åt varsin falafeltallrik på gräset i Turingeparken så länge att vi fick kramp i benen.



Konstfacks vårutställning för fjärde året i rad. 



En solig aprildag tog vi cyklarna och skulle försöka leta oss upp på den högsta av högdalstopparna. Det gick inte något vidare, men till slut kom vi upp på EN högdalstopp i alla fall. Väl däruppe möttes vi av en peppande skylt, vidsträckt utsikt och krossade Törley-flaskor. Efter en kort session med topmodel-Björn begav vi oss tillbaka hem för att byta om då det vankades Tårtkalas(!!!) i Abrahamsberg. Tina fyllde år och ställde till med festligheter som slutade på Carmen. Däremellan undersökte vi hennes nyaste hemma och (åtminstone jag) beundrade Davids nya skor som då fortfarande var vita. 



Vi skulle gå ut på gården lite grann. För att upptäcka den stora vida världen utan väggar och tak. Först var det inte alls roligt att gå ut i trapphuset och på slutet ville han inte gå in. Däremellan satte han sig under ett träd och jamade åt småfåglarna som satt och kvittrade bland grenarna. 



I mitten på april fixade vi åter igen fest i förorten. Eftersom det på sätt och vis var Davids inflyttningsfest (trots att han flyttat in för flera månader sen) hade han fått bestämma tema. "PIRATER!" ropade han glatt. Så det blev det. 
 
Vi fyllde taket med segel-vimplar, döskallevimplar och ballonger. Jag (med assistans av Louise) gjorde en piñata som vi fyllde med chokladguldpengar och som vinnaren i gissa-hur-många-pengar-det-är-i-skatten-under-glaskupan fick äran att slå sönder. Hanna kom närmast med sin gissning och gav kistan en rejäl omgång tills den gick itu.



Casa Batlló, Avinguda Diagonal, mojitos, hostalinnergård, La Boqueria, Parc Güell, Veggie Garden, Carrer de la Portaferrissa, gäss i katedralen, streetart i smågränder, palmer överallt och en kamera som dog (som i slut på batteri och ingen laddare i väskan) näst sista dagen. 



Nu har det gått ungefär fyra månader sedan jag blev sjukskriven och de få saker som åtminstone kändes okej för några veckor sen rinner ur mina fingrar. Läkaren har nu valt att kryssa i rutan som säger att jag nog aldrig kommer kunna återgå till de uppgifter som står på mitt anställningsavtal, vilket HR-avdelningen säger i förlängningen kan leda till uppsägning på grund av arbetsbrist. Fast vad tusan spelar det för roll när jag mest troligt ändå inte kommer få mer sjukpengar från försäkringskassan. Trots att jag sökt andra jobb sen början på december utan att någon ens sagt att jag borde göra det och trots att jobbet äntligen kommit igång och förstått att en omplacering kanske är att tänka på ändå. 
 
Det enda som hänt är väl egentligen att jag aldrig någonsin känt mig så förbannat ensam och att jag lagt pengar jag inte har på målarfärg till köksluckorna. Pastill heter den. 



Här bor jag. Fast saker ändras hela tiden och bilderna är från blandade tillfällen det senaste halvåret-ish.