Såhär kommer jag nog se ut hela vintern tror jag. Kappa och basker och lovikavantar och kängor. Kanske inte alltid Pesanteur-kassen, men ah. Väskor får man byta från dag till dag om man vill. Tycker jag i alla fall.
Loppisen i folkets hus var det lamaste jag sett. Någonsin. Dimman har legat tjock hela dagen bortsett från den där halvtimmen när solen sken. Det trådlösa nätverket ogillar mig mer än vanligt och kastar ut mig varannan minut. Titta på julskyltning är för folk som tycker jul är kul, dvs inte jag. Första advent? Couldn't care less faktiskt.
Det enda som är värt att nämna är att helgen v.48 snart är slut.
I ren protset mot allt och inget ska jag nu sätta mig och spela BackPacker2. Bara för att jag kan.




13 oktober 2009




Hann vinna priset för dagens klantigaste innan jag ens hunnit gå och lägga mig. Skar mig i fingret på en burk Créme Fraiche. På kanten på locket ni vet. Det blödde lite och nu gör det ont att scrolla och klicka. Typiskt.
Ska leta upp clementiner alternativt något med kolsyra i alternativt oboy att ha som midnightsnack framför Dexter innan jag försöker sova. Eller inte-sova. Det återstår att se.

God natt.



Sex bilder från någon-gång-under-2007 som var på den senaste rullen som kom hem typ förra veckan. Nej, jag har fortfarande ingen scanner och får därför fortfarande köra med att fota bilderna, vilket i sin tur ger rätt kass kvalité. Stå ut.
1. Torkade blommor
2. Måne by day
3. Strå
4. Skata
5. Solnedgång
6. Krokusar




(klicka på albumet för att lyssna på det)
1. Bombay Bicycle Club - I had the Blues but I Shook them Loose
2. Mumford & Sons - Sigh No More
3. Miranda Lee Richards - Light of X
4. The Asteroids Galaxy Tour - Fruit
5. Adiam Dymott - Adiam Dymott
6. Local Natives - Gorilla Manor
7. 65daysofstatic - Escape from New York
8. Kid Harpoon - Once
9. Brand New - Daisy
10. The Pines - Tremolo
11. Simon Norresveden - OK, Baby det är Dags att att Vinna Allt
12. Jónsi & Alex - Riceboy Sleeps
13. JJ - No. 2
14. Why? - Eskimo Snow
15. Tutankamon - Tutankamon
16. Dial M for Murder! - Fiction of her Dreams




Skivor. Såklart. Extra nöjd med det faktum att varje skiva kostade i snitt ca 22 kronor. Att betala 149 riksdaler och uppåt för en skiva är helt enkelt inte min grej.

Vissa av skivorna har jag velat ha länge. Andra kom med på ren impuls.
Rad 1 (top to bottom):
1. David & the Citizens - Stop the Tape! Stop the Tape!
2. Spiritualized - Amazing Grace
3. Kaiser Chiefs - Lap of Honour
4. Streetwaves - The Pleasure to end all Pleasures
5. Black Kids - Partie Traumatic
6. The Mopeds - The Land of the Three
7. Hello Kinski - Movers and Shakers
8. The Charlatans - Tellin' Stories
9. The Thrills - Let's Bottle Bohemia
10. Monty's Loco - Guess it's Fine

Rad 2 (top to bottom):
1. Le Mans - Rebel Action
2. Kamera - Ressurection
3. Marble! - Marble!
4. The Pirates - Land of the Blind
5. Franz Ferdinand - Tonight: Franz Ferdinand
6. Green Pitch - Ace of Hearts
7. Various Artists - Colors Nordic
8. By Divine Right - Sweet Confusion
9. The Hoosiers - Trick to Life
10. Le Sport - Tell No One About Tonight
11. Jonas Game - ADHD




Är på väg ner till torget för att hämta ut födelsedagspresenten till mig själv jag egentligen inte har råd med. På myrorna igår hittade jag förresten ett par låga lackboots med ett spänne på. Tyvärr var det storlek 36 på dem så jag fick inte ens i foten. Då kom min mor på att hon hade ett par nästan likadana hemma i garderoben. Fast inte med spännen utan med dragkedja fram. Jag fick dem. Nu är jag lite gladare och ska ta med dem på en cykeltur.

P.S. Ikväll publiceras "Fina album från 2009, del3". D.S.




Tog med mig min kappa och basker och spetsparaply på en tur till Örebro idag. Mest för att titta på glasögonbågar. Hittade dock inga som var lika fina som de jag lånade hem för någon vecka sen. Jag hoppas det blir dem. Känns rätt tragiskt att inte kunna ha ekonomin till att bestämma själv utan att bli tvingad att titta runt hos varenda optiker i Örebro innan mina föräldrar förstår att jag inte vill ha något annat par. Jag avskyr att vara beroende.

Tur att prova fina klänningar du känner dig som en prinsessa i inte kostar något.
Ännu i alla fall.




Just det. Den rutiga kavajen från Beyond Retro. Nu med ett par axelvaddar mindre. Jag har breda axlar ändå så det räcker och blir över.




Foto: Alicia Sivertsson
Jag önskar dig guld, gröna skogar och Elvis Presley. En teleportör. Lyckan med stort L, som inte längre bara finns på låtsas. Randiga vackra ting i blått och vitt och rött. Farina på kudden i hörnet. Jake Gyllenhal i skåpet bakom sängen. Muminkoppar och mängder av vinyler.

Och självklart är det så, att ett par vingar du ska få.
Och ett luftslott för två, och ännu mer som jag inte längre kommer på.

Grattis, systra mi, på din nittonårsdag.




Om 20 dagar blir jag 20 år.
Jag har noll förväntningar. Det blir så dåligt när man förväntar sig saker. Som att jag de senaste nittion åren suttit och hoppats att jag åtminstone kan få EN utav sakerna på min önskelista. Det har nog bara hänt en gång tror jag. För jag kan inte minnas någon mer. Det var förra året. När jag fick Sigur Rós-skivor och Heima. Jag minns att jag fortfarande var i Sigur-trans efter Way Out West.
Jag har inte skrivit någon önskelista i år. För det spelar ingen roll vad som står på den. Jag kommer ändå bara få presentkort. Visserligen fiffigt, men jag tror ni fattar grejen. Det är helt enkelt inte lika roligt att få ett presentkort på random skivbutik än att hitta skivan du önskat dig i handen så du kan spela den omedelbums. Eller få jackan/klänningen/kjolen du velat ha i månader så du kan ta på dig den direkt och snurra runt framför spegeln.

Den enda önskelistan jag har finns i mitt huvud. På finns står det saker som:
En lägenhet. (Prio ett för att jag blir galen här.)
Londonresa med tillhörande Editors-tickets i mars 2010. (Det vore crazyawesome)
Vinylspelare. (En fin en, så jag slipper låna pappas fula och tråkiga)
Ny dator.  (Min nuvarande firar typ tio nu och ja den funkar, men man tröttnar snabbt på en hårddisk som har mindre diskutrymme än din iPod)
En fin byrå. (Jag har alltid velat ha en byrå. För jag har aldrig haft någon)
Massa fina skivor. (Så jag passerar 200 st snabbare)

Tur att jag i alla fall vet en sak jag ska få. Eller snarare fått. En tre veckor för tidig present av mor och far. Världens finaste kappa. Jag är helt kär. Den är ett marinblått mirakel. (se bild ovan)
Den har snott tyllkjolens hedersplats på galgen under fönstret.
SÅ fin är den.




Kvart i åtta är rätt tidigt att gå upp för någon som lagt sig vid fyra, men det gör inget för idag vaknade jag innan klockan ens hann ringa. Dagen ska spenderas i Örebro med föräldrar då de ändå ska iväg och skjutsa min lillasyster till Öppet Hus i Kumla.
Hoppas på att kunna fjäska till mig ett par strumpbyxor då jag upptäckte ett gigantiskt hål i mitt favoritpar igår. Vilket jag inte har råd med själv just nu. Typiskt.




Var länge sedan jag satt och letade efter covers, men sedan jag tidigare idag snubblade över när The Killers gör Bright Eyes så inser jag att jag borde börja med det igen. Hur otippad är inte den comobon på en skala? Det låter inte så illa som man skulle kunna tro heller. Även om jag nog, trots allt, föredrar Four Winds som den är och borde vara.

P.S. Det sämsta med att vara bortrest mer än typ tre dagar är att du har ca 950 stycken nya blogginlägg att läsa. Jag har 500 kvar. Och de fylls på hela tiden. Kommer bli galen. D.S.



Följande inlägg sammanfattar min minisemester i hufuvdstaden och kommer bestå av en wall of text som inte nödvändigtvis behöver vara så inspirerande eller häftig eller rolig. Se det som mina egna minnesanteckningar från fina stunder. Capish?

Fredag morgon. Ingen sömn. Skjuts till Hallsberg. Hoppar på bussen. Försöker sova. Efter Kumla fylls bussen med tjattrande hönor och mina försök till att ta igen förlorad sömn går rätt dåligt. Vandrar runt i city fem timmar för att fördriva tiden. Spenderar en timme eller två på Beyond Retro och bara går runt. Tittar. Känner. Klämmer. Provar. Avgudar. Hittar en stor rutig kavaj. Och en fin svart basker. Nöjd. Skuttar vidare mot Urban Outfitters, mest bara för att jag aldrig varit där. Killen i garderoben är den trevligaste ever. (Söt var han också) Vi står och diskuterar helgplaner och vädret i fem-tio minuter. Är nära att köpa en tröja jag inte har råd med bara för att han gjorde min dag. Möter upp Helenur efter hon slutat skolan. Släpper av mina saker hos hennes far, bäddar, fixar, osv. Går över till hennes mor för att äta middag. Halvsover i soffan på grund av lack of sleep. Förflyttar mig till Annexet för att falla in i nästan två timmars Placebo-trans. Tillbaka till Jakobsberg. Trött. Somnar innan jag lagt mig ner.

Lördag morgon. Har en för snäll värd som inte väcker mig. Det regnar. Mycket. Traskar iväg till stationen. Målet är Älvsjö och Fotomässa. Hittar Adam och Niklas. Hittar senare även Johanna som jag inte sett sen fotomässan -07. Jag överger mitt sällskap och vi två tar oss igenom utställningarna och pratar gamla minnen. Om tiderna när man själv satt och tyckte det var ashäftigt med "b/w+detalj i färg". Något som vi båda nu avskyr. Om man inte gör det rätt vill säga, men så är det väl med allt. Hittar gänget och vi far tillbaka in mot stan för att äta lunch. Hittar Angie och hon och jag letar upp närmsta sushiställe ("Vi går tills vi hittar något") medan de andra nöjer sig med Max. Dör av skratt när Angie inte kan konsten att äta med pinnar och sedan även tappar sina bestick i golvet. (Jag vet så vad du ska få i julklapp av mig) Letar åter igen upp gänget och vi far i samlad trupp hem till Adams place i Bromma där följande timmar spenderas med House, B&J samt Död Snö med åtskilliga pauser som innehöll bland annat storstädning av Adams dator. Tror jag aldrig sett så mycket damm på ett ställe. Galet roligt. Till slut tog jag och Helenur avsked och hoppade på 117 mot Spånga, vinkade åt Alicias hus i förbifarten, och avslutade sedan kvällen med te och disneyfilmer.

Söndag morgon. Vaknar. Äter frukost. Packar. Städar. Tar farväl runt lunchtid för att byta bostad. Anländer till Huddinge och möter upp Agnes som genast drar med mig ut till stallet för att hälsa på hennes varmblod Mach. Agnes börjar rida medan jag försöker förstå mig på hur i hela friden en D200 fungerar. Efter ett par minuters tragglande har jag åtmonstone hittat de flesta inställningarna trots att de sitter så ologiskt att jag vill dö lite inombords. Vad gör ISO-knappen där uppe till vänster liksom?! Efter ett par minuters framridning från Agnes sida och ett par riktigt kassa bilder från min sida är det tydligen min tur. Jag är smidigare än ett kylskåp och kommer för det första knappt upp. För det andra minns jag knappt ens hur man rider lätt längre. För det tredje var det längesen jag kände mig så maktlös. Gör hjälper som alla tyder på "Var god gå ut på spåret till vänster". Mach flyttar sig åt höger. Mot min skänkel, vikt och ledande tygel. Frustrationen bubblar upp. Det är väl inte alltid så lätt att rida en icke helt omskolad travare som dagen till ära inte var samarbetsvillig för fem öre ens med sin ägare. Lyckades trots detta få till en galoppfattning och ett par galoppsprång (Sjunde gången gillt, eller hur är det nu...?) Har redan innan jag suttit av ångest över hur hemsk min inte-ridit-på-två-år-träningsvärk kommer vara.

Måndag morgon. Jag sover extra länge medan Agnes och hennes bror åker iväg för att köpa andrahandssorterade bullar till frukost. Yum yum. Dagen spenderar vi sedan med att göra mest ingenting, fram tills vi far till stallet igen. Min träningsvärk har fortfaranade inte uppenbarat sig. Mach har aldrig varit inne i ridhuset tidigare och Agnes tyckte det var en ypperlig idé att testa det idag. Efter ett tag lugnar han ner sig lite och lyckas gå rakt på spåret istället för att göra slutor längs långsidorna för att undvika väggen så mycket som möjligt. Allt går fint fram tills Agnes tycker det är en bra idé att öva galoppfattningar vilket slutar i att Mach snubblar, trillar ner på knä, gör en kullerbytta och landar halvt på Agnes som ligger och vrider sig i höftsmärtor på marken medan Mach reser sig och traskar iväg som om inget hänt. Detta betyder att Agnes knappt kan gå och sedan står och kommenderar mig vad jag ska göra. Vi åker sedan hem och begraver oss i popcorn och Pixar. Min träningsvärk har nu uppenbarat sig i låren och jag kan knappt heller röra mig. Vi gnäller om vartannat om vem det är mest synd om av oss och vem som har jobbigast att resa sig upp ur sängen.

Tisdag morgon. Agnes inser att hon behöver något mera än ett tele i Milano nu när hennes normalzoom inte längre vill leva och ska därför få låna Freddys kitglugg över helgen. Vi vaknar och ska trötta, hungriga, osminkade, iklädda stallkläder (då vi ska dit efteråt), oduschade sedan x antal dagar tillbaka ta oss in till stan på fyrtio minuter för att mötas upp. Dessutom kan ingen av oss gå ordentligt numera och jag får, som pricken över i:et, svimmningskänslor på pendeln in till stan. Det är då som tv4 slår till och hoppar över oss för en intervju. Vi är för trötta för att reagera ordentligt och har sagt okej utan att ens vara medvetna om det. Tack högre makter för att ni gav mig den oumbärliga förmågan att ha den sämsta timingen i världshistorien. De filmar, frågar, tackar för sig och efteråt är jag fortfarande så lightheaded efter nästan-svimmningen att jag inte ens vet vad jag svarade på. Det enda som stannat kvar är att jag påpekar att jag snyltar på mina föräldrar och att Askersund är en håla vid Vätterns norra strand. Sätter oss på fiket i Kulturuset för att få en sockerkick, vakna till lite och möta Freddy. Sedan ut till stallet och ojja oss igenom alla sysslor för att till sist ta oss hem och spendera resten av kvällen med att hata vårat katastrofala tv-framträdande och ojja oss lite till.

Onsdag morgon. Jag vaknar. Agnes vaknar inte. Hela eftermiddagen spenderar jag vid datorn och Agnes i sängen. Vid fem får jag skjuts till pendeln, säger farväl och försöker översätta spöregnet till något i stil med att Stockholm gråter för att jag lämnar staden. Dock går det inte riktigt ihop eftersom det fortsätter regna minst lika mycket hela vägen på bussen hem, vilket isåfall också måste betyda att Närke gråter över att jag återvänder. Det känns inte lika bra.
Tillbaka i skogen. Tillbaka till ingenting alls.

Sammanfattnignsvis var det en fin långweekend och jag återvänder gärna snart igen. Hemskt gärna för en längre tid också. Typ ett år eller fem.




Hallå folks, jag är nu tillbaka från sex oerhört händelserika dagar i hufvudstaden. Jag saknar det redan och letar efter bostadsrätter för att kunna ta mig tillbaka för alltid. (Hittade en jättemysig på söder för bara en miljon) Har hunnit bli sjukare och friskare och fått inte-ridit-på-flera-år-träningsvärk i båda låren. Har hunnit äta b&j och kolla på disneyfilmer. Har hunnit med Placebotrans och fotomässa. Har hunnit hamna på tv och fikat i kulturhuset. Har hunnit hitta en basker och en kavaj. Har hunnit med att sova tills jag vaknar. Och ännu mer därtill.

Och nu är jag tillbaka i skogen och finslipar CV inför möte vid två, ska kolla på ANTM13-finalen och läsa sisådär 900 blogginlägg.

God morgon verkligheten.




Lillasyster, Juni 2007
Med tanke på att jag inte lyckats hålla vissa punkter på saker att göra-listan betyder det att:
1. Ni får vänta på "Fina album från 2009, Del 3" tills jag är tillbaka i skogen igen.
2. Jag har inte sovit någonting alls inatt.

Detta gör att jag högst troligt kommer sova bättre än bäst på bussen på väg till vår kära hufvudstad där jag ska spendera de närmaste dagarna. (Skönt)
Fredag-Söndag bor jag hos Helenur. Ska gå och se Placebo på Annexet ikväll samt gå på fotomässa på lördage och umgås med massvis med trevliga människor. Söndag-Tisdag/Onsdag (beroende på hur saker och ting ser ut och blir) förflyttar jag mig till Huddinge och bor hos Agnes i ett par dagar. Det var så länge sen vi sågs så jag tyckte det var läge att passa på när jag ändå är i hufvudstaden. Det ryktas att jag ska få rida för första gången på typ två år dessutom. Lycka.

Om en timme far jag.
Farväl och på återseende!



- Sluta sitta vaken till fyra/fem på morgonen och gå upp två på eftermiddagen
- Se till att lägga av med att ha ont i halsen och hosta
- Packa nödvändigheter inför hufvudstadsvisit (Glöm inte Placebo-biljetten)
- Vara en god arbetslös snyltande dotter och tvätta och dammsuga och annat hemmafru-igt
- Trixa ihop det sista på "Fina album från 2009: Del 3"
- Ta mig i kragen
- Och allt det där andra förstås



Jag vet inte hur många gånger det senate året jag hört människor säga saker i stil med "Jag skulle också vilja kunna ha glasögon" när de provat ett par de gillat i någon affär eller bara testat någon kompis par och försökt kisa sig igenom korrigeringen för att se hur de ser ut. Man kanske säger det av bara farten. Jag säger också saker av bara farten ibland, men är man en människa med så pass dålig syn att man inte ser skillnad på ett träd och en människa utan glasögonen eller linserna på, då vill man inte höra sina vänner och bekanta med örnögon säga sådana saker precis brevid dig.
Om och om igen.

Anledningen till varför jag tar upp det nu är för att jag idag hittade just den meningen i en blogg jag följer. Bloggaren i fråga ville kunna ha glasögon. Då skulle hon ha ett par leoparmönstrade.

Jag skulle byta när som helst. Jag skulle byta ut linser som skaver och trillar ut och glasögon som blir sneda efter att man råkat somna med dem på i sängen mot ögon som inte kräver korrigering innan jag ens hunnit tänka ordet "ja".
För grejen är den, att när du väl har "kvalat in" i glasögonklubben, då är du fast där och kan inte välja längre. Du kan inte längre välja om du ska ta de där coola bågarna idag för att det är en häftig accesoar utan du måste ta på dig dem för att kunna se längre än en halvmeter framför dig.

Och när man måste något, då är det ju helt plötsligt inte lika roligt längre.




Efter dagens optikerbesök visade det sig att min närsynthet gått tillbaka typ -0,75.(!?) Blev rätt förvånad, ja. Ser fortfarande askasst utan linser dock, så det var väl ingen större tröst egentligen.

Och eftersom jag länge velat ha nya glasögon då mina gamla både är gräsliga och har helt fel styrka fick jag med mig några provpar hem. Ralph Lauren ger oss favoriterna so far.
Nå?




Cape - made by me, Glasvegaströja - tradera, Kjol - Lindex
Fredag: Fortfarande problem med att gå. Möte på arbetsförnedringen. Damen som ska hjälpa mig fixa ihop ett presentabelt CV var den häftigaste människan jag träffat på länge. Hon berättade om att hon och hennes man en dag packat varsin väska, låst huset och åkt till Australien i ett och ett halvt år och jobbat. De skulle stannat längre, men nickelgruvan hennes man jobbade i började gå så dåligt i vintras att de fick flyga hem igen. Hon har jobbat över typ hela världen. Hon vill ut och se saker och tycker det är trångsynt att bara vilja stanna här. Nämnde jag att hon var 61 år gammal? Det märktes inte när man pratade med henne.
Avsluta dagen med att ha ännu ett fint bråk med din far och spendera resten av eftermiddagen/kvällen/natten med att inte lämna rummet.
Lördag: Titta igenom halva lagret med Studio Ghibli-filmer och äta typ femton clementiner.
Söndag: Titta på ännu fler Studio Ghibli-filmer, äta ännu fler clementiner och hoppas på att posten svarar i telefon imorgon.



Jag avskyr ordet "fredagsmys".




Gårdagens fynd. Mockastövlar som räcker upp till knävecken med snörning ändå upp. 150 riksdaler. Hurra.

Vad gäller gårdagens biobesök för att se This is it är jag mest nöjd. Den mindre nöjdare halvan av mig anser att några ställen var lite väl långdragna, för att visserligen bara någon minut senare fyllas ut med något spektakulärt. Showen han höll på att sätta ihop verkade bli storslagen och bara det faktum att Michael själv är med och kollar igenom varenda liten detalj för att det ska bli perfekt är sanslöst. Tvivlar på att det finns någon annan som är så precis med hur allting ska vara. I jämförelse känns det som alla andra artister går upp på scen och kör hela showen på ren improvisation. Sure, improvisation är svårt, men att kolla igenom en hel show ton för ton, steg för steg, filmsekvens för filmsekvens, början till slut och sedan hålla sig till planen till punkt och pricka tror jag är ännu svårare. Att faktiskt uppnå perfektion.

I bilen på vägen hem diskuterade vi bra men vidrigt tråkiga sångröster vs. inte bra-bra sångröster som gör musiken intressant. Mitt i alltihopa satte min far igång Meat Loaf med kommentaren "Det här är Michael Jacksons motsats." Jag, som fortfarande var insnöad på hela bra vs. intressant sångröst, förstod inte alls vad han menade då Meat Loaf knappast är den bästa sångaren i världen, men ändå vill man höra mer för att han har det där lilla extra och säger att jag inte förstår vad han menar.
"Ja, han är typ fyra gånger större än Michael och kan inte dansa för fem öre" får jag till svar.
Jag fnissar till och håller med och sen diskuterar vi vilket som är Meat Loafs bästa album hela vägen hem.

För övrigt har jag inte kunnat gå sedan igår efter bion. Varje steg smärtar så jag gråter vilket nu lett till att jag bara ligger i sängen och kryper om jag måste iväg till toaletten. Tack högre makter, verkligen jätteteack.




Efter mindre tjat än jag väntat mig tyckte mina föräldrar att det också var en bra idé att åka och kolla på This is It. Vilket betyder att jag är sen om jag vill hinna till bussen mot Örebro i god tid. Gissar att jag får springa.




Är rätt säker på att jag vill ha den, ja.