Följande inlägg sammanfattar min minisemester i hufuvdstaden och kommer bestå av en wall of text som inte nödvändigtvis behöver vara så inspirerande eller häftig eller rolig. Se det som mina egna minnesanteckningar från fina stunder. Capish?

Fredag morgon. Ingen sömn. Skjuts till Hallsberg. Hoppar på bussen. Försöker sova. Efter Kumla fylls bussen med tjattrande hönor och mina försök till att ta igen förlorad sömn går rätt dåligt. Vandrar runt i city fem timmar för att fördriva tiden. Spenderar en timme eller två på Beyond Retro och bara går runt. Tittar. Känner. Klämmer. Provar. Avgudar. Hittar en stor rutig kavaj. Och en fin svart basker. Nöjd. Skuttar vidare mot Urban Outfitters, mest bara för att jag aldrig varit där. Killen i garderoben är den trevligaste ever. (Söt var han också) Vi står och diskuterar helgplaner och vädret i fem-tio minuter. Är nära att köpa en tröja jag inte har råd med bara för att han gjorde min dag. Möter upp Helenur efter hon slutat skolan. Släpper av mina saker hos hennes far, bäddar, fixar, osv. Går över till hennes mor för att äta middag. Halvsover i soffan på grund av lack of sleep. Förflyttar mig till Annexet för att falla in i nästan två timmars Placebo-trans. Tillbaka till Jakobsberg. Trött. Somnar innan jag lagt mig ner.

Lördag morgon. Har en för snäll värd som inte väcker mig. Det regnar. Mycket. Traskar iväg till stationen. Målet är Älvsjö och Fotomässa. Hittar Adam och Niklas. Hittar senare även Johanna som jag inte sett sen fotomässan -07. Jag överger mitt sällskap och vi två tar oss igenom utställningarna och pratar gamla minnen. Om tiderna när man själv satt och tyckte det var ashäftigt med "b/w+detalj i färg". Något som vi båda nu avskyr. Om man inte gör det rätt vill säga, men så är det väl med allt. Hittar gänget och vi far tillbaka in mot stan för att äta lunch. Hittar Angie och hon och jag letar upp närmsta sushiställe ("Vi går tills vi hittar något") medan de andra nöjer sig med Max. Dör av skratt när Angie inte kan konsten att äta med pinnar och sedan även tappar sina bestick i golvet. (Jag vet så vad du ska få i julklapp av mig) Letar åter igen upp gänget och vi far i samlad trupp hem till Adams place i Bromma där följande timmar spenderas med House, B&J samt Död Snö med åtskilliga pauser som innehöll bland annat storstädning av Adams dator. Tror jag aldrig sett så mycket damm på ett ställe. Galet roligt. Till slut tog jag och Helenur avsked och hoppade på 117 mot Spånga, vinkade åt Alicias hus i förbifarten, och avslutade sedan kvällen med te och disneyfilmer.

Söndag morgon. Vaknar. Äter frukost. Packar. Städar. Tar farväl runt lunchtid för att byta bostad. Anländer till Huddinge och möter upp Agnes som genast drar med mig ut till stallet för att hälsa på hennes varmblod Mach. Agnes börjar rida medan jag försöker förstå mig på hur i hela friden en D200 fungerar. Efter ett par minuters tragglande har jag åtmonstone hittat de flesta inställningarna trots att de sitter så ologiskt att jag vill dö lite inombords. Vad gör ISO-knappen där uppe till vänster liksom?! Efter ett par minuters framridning från Agnes sida och ett par riktigt kassa bilder från min sida är det tydligen min tur. Jag är smidigare än ett kylskåp och kommer för det första knappt upp. För det andra minns jag knappt ens hur man rider lätt längre. För det tredje var det längesen jag kände mig så maktlös. Gör hjälper som alla tyder på "Var god gå ut på spåret till vänster". Mach flyttar sig åt höger. Mot min skänkel, vikt och ledande tygel. Frustrationen bubblar upp. Det är väl inte alltid så lätt att rida en icke helt omskolad travare som dagen till ära inte var samarbetsvillig för fem öre ens med sin ägare. Lyckades trots detta få till en galoppfattning och ett par galoppsprång (Sjunde gången gillt, eller hur är det nu...?) Har redan innan jag suttit av ångest över hur hemsk min inte-ridit-på-två-år-träningsvärk kommer vara.

Måndag morgon. Jag sover extra länge medan Agnes och hennes bror åker iväg för att köpa andrahandssorterade bullar till frukost. Yum yum. Dagen spenderar vi sedan med att göra mest ingenting, fram tills vi far till stallet igen. Min träningsvärk har fortfaranade inte uppenbarat sig. Mach har aldrig varit inne i ridhuset tidigare och Agnes tyckte det var en ypperlig idé att testa det idag. Efter ett tag lugnar han ner sig lite och lyckas gå rakt på spåret istället för att göra slutor längs långsidorna för att undvika väggen så mycket som möjligt. Allt går fint fram tills Agnes tycker det är en bra idé att öva galoppfattningar vilket slutar i att Mach snubblar, trillar ner på knä, gör en kullerbytta och landar halvt på Agnes som ligger och vrider sig i höftsmärtor på marken medan Mach reser sig och traskar iväg som om inget hänt. Detta betyder att Agnes knappt kan gå och sedan står och kommenderar mig vad jag ska göra. Vi åker sedan hem och begraver oss i popcorn och Pixar. Min träningsvärk har nu uppenbarat sig i låren och jag kan knappt heller röra mig. Vi gnäller om vartannat om vem det är mest synd om av oss och vem som har jobbigast att resa sig upp ur sängen.

Tisdag morgon. Agnes inser att hon behöver något mera än ett tele i Milano nu när hennes normalzoom inte längre vill leva och ska därför få låna Freddys kitglugg över helgen. Vi vaknar och ska trötta, hungriga, osminkade, iklädda stallkläder (då vi ska dit efteråt), oduschade sedan x antal dagar tillbaka ta oss in till stan på fyrtio minuter för att mötas upp. Dessutom kan ingen av oss gå ordentligt numera och jag får, som pricken över i:et, svimmningskänslor på pendeln in till stan. Det är då som tv4 slår till och hoppar över oss för en intervju. Vi är för trötta för att reagera ordentligt och har sagt okej utan att ens vara medvetna om det. Tack högre makter för att ni gav mig den oumbärliga förmågan att ha den sämsta timingen i världshistorien. De filmar, frågar, tackar för sig och efteråt är jag fortfarande så lightheaded efter nästan-svimmningen att jag inte ens vet vad jag svarade på. Det enda som stannat kvar är att jag påpekar att jag snyltar på mina föräldrar och att Askersund är en håla vid Vätterns norra strand. Sätter oss på fiket i Kulturuset för att få en sockerkick, vakna till lite och möta Freddy. Sedan ut till stallet och ojja oss igenom alla sysslor för att till sist ta oss hem och spendera resten av kvällen med att hata vårat katastrofala tv-framträdande och ojja oss lite till.

Onsdag morgon. Jag vaknar. Agnes vaknar inte. Hela eftermiddagen spenderar jag vid datorn och Agnes i sängen. Vid fem får jag skjuts till pendeln, säger farväl och försöker översätta spöregnet till något i stil med att Stockholm gråter för att jag lämnar staden. Dock går det inte riktigt ihop eftersom det fortsätter regna minst lika mycket hela vägen på bussen hem, vilket isåfall också måste betyda att Närke gråter över att jag återvänder. Det känns inte lika bra.
Tillbaka i skogen. Tillbaka till ingenting alls.

Sammanfattnignsvis var det en fin långweekend och jag återvänder gärna snart igen. Hemskt gärna för en längre tid också. Typ ett år eller fem.



this song is for the rats who hurled themselves into the ocean
when they saw that the explosives in the cargo hold were just about to blow





3 (kärleks)brev
▼ Andreas Sönnergren
2009-11-21 00:22:48 // URL: http://vasaa.blogg.se/

Det är så mysigt att läsa dina små berättelser! Det är inte som dom andra skriver, typ idag bla bla bla. Du har så roliga texter!

▼ Angelina Belle Bergenwall
2009-11-21 22:34:43 // URL: http://radiosong.blogg.se/

Håller med ovan(eller är det nedan?)stående. Det är roligt att läsa dina texter, faktiskt. Och jag ska hälsa Adam det, dock tror jag inte att han kommer göra något åt det om jag känner honom rätt - han är rätt lat (om jag nu har rätt att kalla någon det...).



(Ser fram emot min julklapp, kan dock inte lova att den kommer sättas i användning.)

▼ Agnes
2009-11-22 17:09:36 // URL: http://nikonian.blogg.se/

Folk stirrar konstigt pa mig har pa hotellet nar jag sitter mitt i lougen och sager meningar hogt, sen brister ut i asgarv och sen ojar mig for att hoften gor ont. haha. Jaja, jag har ju skamt ut mig under "din" helg sa varfor inte fortsatta xD





N A M E:

U R L:

M A I L / S E C R E T S :

T E X T:

REMEMBER, REMEMBER. THE FIFTH OF NOVEMBER