I fredags dök postbilen upp med en försenad julklapp.
Nu måste jag bara hitta orken och motivationen att testa det också.




Har en pinsamt tråkig hobby som innebär något i stil med: Sök på random ord på Spotify och kolla om du hittar något lyssningsbart.
Ibland går det vägen. Ibland inte.
Idag gjorde det det. Hur har jag kunnat missa Animal Kingdom? Visserligen är de newcomers och inget av det jag hört so far har direkt knocked me off my feet, men de är ändå rätt.. mysiga. Någonting måste det ju varit eftersom jag stannade upp en kort sekund när den enda låten de har ligger på Spotify, Signs and Wonders, spelades upp i bakgrunden.
Att sångaren sen ser ut att vara en blandning av Pete Doherty, Elijah Wood som Frodo och Ed Westwick (fast en gulligare blandning..?) får jag väl räkna som ett plus i kanten.



"Vissa blir galna av isolering, jag blir bara bitter."
"Bitter är bättre."
"Hade nog hellre varit galen atm."
"Why?"
"Då hade jag kunnat utveckla schizofreni och åtminstone haft mig själv att prata med."

Det borde vara förbjudet att lämna mig ensam med mig själv för länge.





Saker bloggare ibland gör som får mig att vilja slita av mig håret:

- När man lägger upp en bild i både färg och b/w och sedan frågar "Vilken gillar ni bäst? :)"

Har du ingen egen uppfattning om vad du gillar? Okej, jag kan också förstå att man vill ha goda råd och konstruktiv kritik ibland, men att göra samma grej med bilderna i sju inlägg av tio gör hela grejen bara oerhört pinsam. Dessutom finns det fler sätt att redigera en bild på än att bara göra om den till svartvitt. Gah.

- När man börjar ett inlägg med "Orkar egentligen inte blogga idag.."
Nähä? Varför gör du det då din imbecill?

- När man någonstans i ett inlägg påpekar att "Gud vad tråkigt det inte är någon som kommenterar"
Är du en så pass stor attentionwhore att du inte ens kan skriva dagbok, vilket är vad en blogg faktiskt egentligen är, utan få höra vad någon anser om ditt liv? Eller vänta. Förlåt. Du undrar ju självklart inte vad folk anser om det. Du undrar hur många som är avundsjuka på dig. Vet du vad? Med tanke på att du känner att du behöver skriva den meningen tvivlar jag på att det finns någon som är avundsjuk på dig.

- Avslutar nio av tio inlägg med en fråga i stil med "Vad gör du idag?", "Hur mår du?", Vad tycker du?" o dyl.
Ja, det är okej att bry sig om vad sina läsare gör. Men behöver man verkligen fråga det tre gånger om dagen?

- När man klickar runt på hundratals bloggar och hittar samma människor som endast kommenterar "Fint! :D", "Läcker bild!", "Härligt!" och dyl.
(...) Nästan så jag vill skriva ingen kommentar för att det skriker besökshorande alldeles för högt för att någon ska kunna undvika det.

Lägg. Av.




Resultatet av kombinationen:
Uttråkning + Inse att du inte visat upp senaste tillskottet i vinylsamlingen.




Äntligen klar. Nöjdare än förra gången.
Nu är frågan om det var värt mödan.

P.S. Förstår du inte vad jag pratar om föreslår jag att du trycker på F5 D.S.
P.S.2 Har du Internet Explorer? Synd för dig att du bara ser halva headern. För jag tänker inte fixa det. Byt till Firefox istället som alla andra normala människor. D.S.2



Det kommer nytt. Inom kort.
Har inte tid eller ork över att skriva.
Ses när det är klart.
Borde bli... snart.
Massa. Dumma. Koder. Kvar. Bara.



Öppnar mailen. Får inte luft. Hyperventilerar. Skakar. Ryser. Tårar av lycka.
Editors kommer till Sverige i Maj. Jag kommer kunna få höra mannen med rösten live.
Tom Smith, du är en av de få som kan få min ryggrad att krulla ihop sig av välbehag.





Ni vet när man sitter och ser vad en vän eller någon i ens närhet gör. Lyssnar på vad de har för planer. Och så kommer den där punkten mitt i berättelsen när man inser att människan inte tänkt igenom sina planer ordentligt. Den har missat en detalj här som gör att det hela inte fungerar där. Vad gör man då? Jo, man säger ju självklart till denne att "Men har du tänkt på..?" och så blir personen i fråga påmind och tänker igenom allting en extra gång och sen fungerar det.
Det är i alla fall så man borde göra. Lyssnaren borde kunna komma med konstruktiv kritik och berättaren borde kunna ta till sig detta och tänka över det hela en extra gång och fylla eventuella hål.

Vad gör man då om man har en vän som gör planer som inte låter hållbara för fem öre? Om en människa i din närhet tänker ta på sig mera saker än den visar utåt att denne hinner med och klarar av? Och lägg sedan på att denna människa inte kan ta någon form av kritik utan att sätta taggarna utåt och tycka att "Sluta var så negativ och var glad för mig istället!"
Det är då man tar till trumfkortet att man är anonym (i alla fall till en viss grad) på internet. Det är då man tar tillfället i akt och slänger ut en anonym kommentar med det där man vet att flera än en själv tänker men ingen säger högt.
För det är ju fult att ifrågasätta någon öppet. Det är ju hemskt att man inte bara kan vara tyst och glad och se vad som händer även om man vet att planerna i fråga är dömda på förhand att misslyckas. För det är ju bättre att sitta och gotta sig i andras olycka efteråt än att varna dem innan att tänka en gång till. Sitta och skrocka att "Håhå vilken tur att det inte var jag som gjorde den missen".
Eller?

Ska härmed erkänna att: Ja, jag kommenterar anonymt.
Saker jag tycker, men vet skulle sticka illa i ögonen på människan i fråga. Jag gör det hos människor som jag vet inte kan ta kritik och istället för att de tänker efter så får man ett halvmil långt inlägg tillbaka där ca 80% är personliga påhopp om hur feg och äcklig jag är som kommenterar anonymt om sånna saker.
De där sakerna det är fult att prata högt om.

Egentligen skulle jag lika gärna kunna skriva ditt mitt namn. För det stör mig inte alls om de vet vem jag är. Oftast avslöjar jag vem jag är i efterhand, när de fått sig en tankeställare. Men det är inte samma sak att slänga ur sig ett försvar mot någon du känner och vet vem det är som att kasta ut det över "den där anonyma jäveln". Folk blir mer frispråkiga. De använder ord de inte skulle använda annars. Man blir kallad trög, irriterande, patetisk med mera. Ord man aldrig skulle bli kallad annars.
För det är ju sånna ord man inte säger högt.
Och speciellt inte till någon du känner.

På ett sätt gör jag det för folk i min närhet. Få dem att ta det där extra steget i tanketrappan.
På ett sätt gör jag det för mig själv. Jag gillar att provocera.
Jag tycker om att se att det händer någonting bara för man lägger till det där extra ordet som egentligen inte "får" vara där.

Är det verkligen så fel att må bra av att framkalla reaktioner?
Är det verkligen så fel att vilja få folk att tänka till?




Känns rätt illa att nästan det enda jag publicerar i bildväg är bands pressbilder eller print screens. Var god notera att jag skäms över detta.
Hur som helst fick jag en uppenbarelse tidigare idag. Jag har ju numera en laptop. Vilket betyder att jag automatiskt har alla de beståndsdelar som behövs för att skaffa sig en skype. Förut har jag saknat mikrofon och har därför inte brytt mig om att skaffa en, men nu har jag ingen anledning att låta bli längre. Efter att installationen tickat klart och jag lagt in diverse personuppgifter kände jag mig oerhört nöjd med mig själv.
Sen kom jag på ett rätt stort problem.
Vem ska jag ringa egentligen?



Så det är såhär det känns att passera 100k skrobblingar på last.fm




I början av 2008 var jag en såndär som hängde på myspace. Nu har jag inte ens loggat in på ungefär ett år.
I början av 2008 plöjde jag sida upp och sida ner med artister i ren desperation för att hitta något nytt att lyssna på. Det var under den korta och intensiva perioden jag bland annat hittade Ariel Kill Him, Actionbiker och dessa killar - Le Bataillon des Fous. De var ett litet band från Lund som bland annat vunnit Musik Direkt 2006. Vid tidpunkten hade de endast en enda låt upplagd för lyssning - Huckleberry Fou. Det var love at first listen och det enda jag lyssnade på i veckor. Men allt eftersom tiden gick hamnde de längre och längre ner i spellistan och längre och längre bak i mitt minne. Där kanske de även skulle ha stannat om det inte varit så att jag för några veckor sedan hittade deras första singel, I am Ready to Love You, på Spotify av en ren slump. Tänka sig, de små killarna jag hittade för två år sedan har blivit stora och ska snart släppa sin första skiva. Personligen tycker jag att de är värda det. Kanske mest med tanke på vilken impact the gjort på mig. Det lite småsorgliga är dock att av de nya låtarna jag hört så finns det ingen som, i mina öron, kan mäta sig med det där första.
Nej, Huckleberry Fou kommer nog för alltid vara min favorit.



+
2010 verkar bli ett fint musikår.
Lyssnar på Shout Out Louds nya album och reflekterar över de senaste dagarna.
Det känns som vi gjort ingenting och allting på en och samma gång.
Det kändes bra att ha en anledning att gå ur sängen på morgonen mer än "Mina föräldrar kommer hem från jobbet snart och skäller ut mig om jag inte ens gått upp idag".
Det kändes bra att använda sin röst att kommunicera med istället för att låta fingrar på tangentbord sköta jobbet.
Det kändes bra att inte vara ensam för en gångs skull.

-
Min inspiration är som bortblåst. Vill skriva långa inlägg om mer och mindre viktiga händelser och ting jag går och tänker på. För tänker på dem gör jag. Jag orkar bara inte föra ut dem i skrift. Det går inte längre. Jag vill inte att det ska vara något fantastiskt. Jag vill bara att det ska vara någonting istället för ingenting.
På toppen av det nyser jag tills jag blir yr och är arg på mig själv för att jag aldrig lyckas läsa ikapp alla blogginlägg utan alltid har 300+ liggandes och väntar.
Gnäller för mycket.


Har, medan jag skrivit, hoppat mellan plus och minus.
Skrivit två ord här. Tre rader där.
Kanske för att jag bara inte kan fokusera ordentligt just nu.
Eller för att jag inte kan bestämma mig för om jag är ledsen eller glad.
Sitter fast.






Är upptagen med att leka med världens coolaste halvamerikan och världens sötaste hund.
Anordnar egen filmfestival (Max antal gäster: 2). Ska kolla på filmer som passar in på någon kategorierna:
- Jävligt indie (Typ Eagle vs Shark)
- Film-man-alltid-velat-se-men-det-aldrig-blivit-av (Typ No Country for Old Men)
- Awesome-film-bara-en-av-oss-sett (Typ Trainspotting)
- Lol-able (Typ S Darko)
- Film-som-verkar-vara-awesome (Typ Moon)
- Kassa dokumentärer (Typ Super High Me)
Nu ska vi iväg till affären. Köpa avocado så vi kan göra guacamole. Sen blir det taconight och cheap champagne för att inviga Askersunds första filmfestival ever.




Dimmigt ute. Himla fint.




1. Busshållplatsen var alldeles frostig. Bara ca -15 grader celsius. Har nästan vant mig vid att det är en bit under -20.
2. Jag försökte fånga andningsmoln på bild. Misslyckades uppenbarligen. Ser mest bara bekymrad ut.
3. Klänning och tröja. Numera mina. (Bara en galainbjudan kvar att matcha klänningen med.)
4. Sen tog jag bussen hem.
5. I mina favoritkängor.
6. Fick med mig ett par nya snörkängor. Lite stora, men himla sköna.
7. Och en klargrön kavaj med guldknappar jag ska matcha de gröna löven med i vår och sommar.

P.S. Som Sara så skickligt observerade i tidigare inlägg så är mitt hår svart numera. Jag gillar det. D.S.




Senaste tillskottet.
Spricker av lycka.




Nu åker jag på snabbvisit till Pennybridge. Ja minsann.




(klicka på albumet för att lyssna på det)
1. Rena Rama - Rena Rama
2. Lacrosse - Bandages for the Heart
3. Taxi! Taxi! - Still Standing at Your Back Door
4. Gaby and the Guns - Rygg mot Rygg
5. Marit Bergman - The Tear Collector
6. New Found Land - We all Die
7. Lowood - Close to Violence
8. Brothers of End - The End
9. Oh My! - Oh my! EP
10. Makthaverskan - Makthaverskan
11. Symfoniorkestern - Tänd Eld på dig Själv (För det du tror på)
12. Existensminimum - Ok Boys
13. Gustav & the Seasick Sailors - Brilliant Hands
14. Fibes! Oh, Fibes! - 1987
15. Montt Mardié - Skaizerkite
16. This Vision - This Vision
17. Florence valentin - Spring Ricco
18. Lisa o Piu - When This Was the Future
19. A Camp - Colonia
20. Immanu El - Moen
21. Eating Pebble - The Knife Show
22. Ram di Dam - A Liar to Admire EP
23. Momofoko - Not Now!...Now?
24. The Tiny - Gravity & Grace
25. The Gentle Act Incident - Like Silk Burns
26. My darling YOU! - Saying Things You Don't Wanna Hear
27. Scraps of Tape - Grand Letdown
28. Skriet - Skriet
29. Thus:Owls - Cardiac Malformations
30.Tvärvägen - Sånger från Tvärvägen
31. Vargpakten - Dom Kallar Oss
32. Cilihili - Not Listening




Sitter och kollar på Trolltider. Blir alldeles lycklig inombords.
Tidernas bästa julkalender.
Lätt.



Jag är så trött och bitter så jag nästan funderar på att köpa dyrt och onödigt medlemskap på rapidshare för att helvetet ska fungera någon gång och sluta säga att de inte har några lediga nedladdningsplatser för icke-medlemmar. Är inne på timme tre av att trycka på knappen var tredje minut.
JAG VILL HA DEN DÄR SKIVAN FÖR BÖVELEN.
(Och tänk vad mycket smidigare och snabbare allting skulle gå i framtiden?)
Men nej. Så viktigt är det ju faktiskt inte.
Jag får väl klicka i tre timmar till.


[Update 21:01_ Fy fabian vad bra det är att gnälla. Allting börjar fungera då!]




Igår när jag vaknade insåg jag att Vampire Weekend hade släppt sitt nya album Contra att streama via deras myspace. Trots att skivan inte släpps förrän om en vecka. En halv sekund senare har den första av alla musikbloggar jag prenumererar på lagt upp en nedladdnignsbar version. Hur fantastiskt är det inte? Man behöver inte göra någonting själv längre.
Nu har albumet fullkomligt exploderat ut över bloggosfären och jag tror att jag klickat förbi minst 25-30 stycken inlägg där det är nedladdnignsbart. Och det är bara på de få/"få"sidor jag prenumererar på.
Hur som helst är väl uppmärksamheten rätt välförtjänt. Albumet är grymt och blir lite bättre för varje gång man lyssnar på det. Ja, inte bättre än Yeasayers Odd Blood kanske, men ändå riktigt bra.
Hitta det. Lyssna på det. Njut av det. Ok?

Cousins har för övrigt en av de coolaste videorna på länge. Eloge.




[Följande inlägg innehåller i-landsproblem, ångest och allmänt patetiskt gnäll. Nej, det är inte läs-tvång.]


Jag är en människa som inte klarar av att fastna i samma mönster.
En såndär som inte står ut med en viss möblering mer än ett par månader eller en hårfärg i mer än ett halvår.
Förra gången jag behövde förändring möblerade jag om.
Nu är det hårets tur.

Har nu, i flera timmar, suttit och funderat över vad jag borde ta mig till. Och det verkar nästan som om jag inte kommer kunna sova innan jag bestämt mig för vad som ska hamna på mitt huvud härnäst. Den hårfärgen jag har nu är rätt praktisk då den är väldigt nära min naturliga brunmörkblonda vilket gör att det inte blir någon synlig utväxt. Detta är bra då jag inte behöver lägga ut pengar till utväxtfärgning varje månad då jag egentligen är helt pank. Men! Nu har jag ju faktiskt haft den här färgen rätt länge och, let's be honest, daskigt mellanbrunt är inte det roligaste man kan ha.

Då kommer tanken självklart upp att "Ja! Jag skaffar tillbaka det platinablonda!" som nog är den enda färgen jag haft länge än ett år (räknat från efter att jag färgade håret första gången) och är den som nog gör mig gladast osv. (snyggast ho-ho) Köra blondinskämt på sig själv är dessutom hilarious. Men! Mitt hår är redan ilsket på mig efter alla tidigare blonderingar och att börja göra det ännu argare fungerar inte riktigt ihop med min plan om att få  håret att hänga längre ner än till axlarna-ish. Vilket egentligen är en anledning att stryka det helt och hållet även om det tar emot lite.

Ja. Då har vi kommit fram till alternativ nummer tre. Att få till något jag velat testa rätt länge men som inte blivit av för att andra färger har kommit i vägen. Senast var det det röda som lockade mera, men efter att ha insett att jag nu inte riktigt trivs i rött så finns det bara detta kvar. Blåsvart. Nattsvart. Korpsvart. Svarsvartsvartsvart.
Då är frågan: Skulle jag passa i det månntro?




Har, innan ikväll, aldrig sett Requiem for a dream. Har hört massvis om den. Hur sjuk och mindfucking och alldeles.. alldeles.. fantastisk den ska vara. En vän sa en gång att "Requiem+vin=suicide" så jag kände för att, dagen till ära, testa hur mycket sanning det låg i det.
Efter att ha fått i mig nästan en hel flaska vin under den en och en halv timme långa filmen inser jag att jag bara slösat bort min tid. Vart var all the mindfucking? Förstår ingenting. Allt filmen framkallt är en gäspning från min sida. Kan hända att jag fortfarande är smärre skadad sen vi läste kursen med fimlanalys och därför inte kan gilla någonting längre, men jag tror inte att det är där problemet ligger.
Får i efterhand höra att en annan vän, som tycker den är underbar, att "Man förstår den inte om man inte knarkat eller missbrukat eller skadat sig själv". Har inte gjort något utav det tidgare nämnda, men ändå tror jag inte riktigt att jag håller med om det påståendet.
Jag förstår den.
Jag tycker den bara är rysligt dålig.