bgp = black, gold(-ish), purle



Kände för att starta min stationära dator idag för första gången på några veckor. Hinner klicka runt i tre minuter ungefär innan blåskärm nummer ett dyker upp. Inget ovanligt visserligen. Den är ju över ett decennium gammal och den knallblåa skärmen har varit mera regel än undantag de senaste två åren.
Men! (Självklart finns det ett 'men'. Annars skulle jag inte skriva om något så pass ointressant.) Efter omstart nummer ett, vilket var följden av blåskärm nummer ett, så lyckas jag inte ens komma till inloggningen innan nästa blåskärm dyker upp. Startar om sju gånger till. Fortfarande samma sak.
Ger upp. (= Ska låta min far fixa det senare.)

Det är nu i alla fall ett faktum; Monstret Blåskärm har tagit över min kamrat jag haft i över fem år.
Lite ledsen är jag allt, även om jag mestadels hatar den där förskräckliga burken som förstör mina bilder vid överföringar och helt plöstligt låser sig.

Det är då det är tur att man köpte en ny vinyl i torsdags. För det finns väl ingen som kan vara ledsen när det här knastrar ut ur högtalarna?



= National draw a Mustasche on your finger day.



Mars i stora drag: Skrivtorka. Panikångest. Matthet. Hopplöshet.
Eller ja. Det är vad det varit mestadels i alla fall. Mitt största problem med att vara van vid att göra inget är att, när det väl händer något, kraschar mitt inre. Uppenbarligen spelar det ingen roll om det är något bra eller dåligt.
Bara instant collapse.
Liten hög på golvet. Tårar.
Känns konstigt när man vanligtvis kan hålla koll på hur mycket som helst samtidigt.

Skäms över att jag inte skrivit något på TGL på veckor. Skäms över att jag inte klarar av att göra något annat när jag sitter vid datorn än att bläddra runt på weheartit. Skäms över att jag inte ens lägger ner tillräckligt med tid på saker jag verkligen bryr mig om.

Förra veckan var jag i Göteborg. Där sken solen, våren skrek att: 'Här är jag!' och Miriam mitt hav var lika fin som alltid.
Då mådde jag bra i alla fall.

I brist på annat intressant bjuder jag på ointressanta bilder som fastnat på minneskortet under mars.
Två tjugondelar mitt rum. Lite sommarstuga. Mest Göteborg. Det var ju finast trots allt.


1. Ben
2. The new haircut
3-7. Sommarstugan
8-20. Miriam & Emmet - the dog @ Slottskogen/Masthugget




Tredje inlägget på rad med en svartvit bild på undertecknad.
Jag skäms över att inte vara mer intressant.

Har i övrigt klippt mig. Hos frisör. För första gången sen våren -06. Det blev kort. Alldeles förskräckligt för kort och nu har jag någon sorts lång page. (Var mitt hår verkligen så slitet? Varför var jag så dum så jag gav efter tjatet?) Jag gillar det inte särskilt. Bara lite grann när jag tuperar det till förbannelse med Edward Scissorhands som förebild och låtsas att jag går andra året på gymnasiet igen.

Saknar att ha en egen lägenhet. Saknar att bestämma själv. Saknar att inte behöva vara social för att inte göra min far upprörd. Saknar att gå och handla mat. Saknar allt det där det innebär faktiskt.
Det är nästan så illa så att jag saknar korridorsgranne M som inte-skulle-vara-i-Kalmar-över-sommaren-och-därför-inte-behövde-vara-med-på-sommarstädlistan. Eller ja. Jag saknar i alla fall när jag lyssnade på musik skamligt högt halv tre på natten, hörde hans bankningar genom väggen, skrattade högt för mig själv och höjde lite till.

Min kreativitet är en björn.
Den har gått i ide.
Förhoppningsvis bara till våren.

/random pladder