Solen skiner. Jag tvättar och springer runt i shorts och linne i hopp om att ärren som pryder min kropp från haka till anklar ska mirakulöst försvinna av någa solstrålar. Tyvärr är det ju inte så och jag kommer högst troligt förbli blek och fläckig för evigt. Alternativt knallröd och fläckig vilket är det andra av de två färglägen min hud har.
Nåväl, någon ska ju vara det också. Perfekt hy är ju inte så jävla intressant i längden heller.

På tal om ingenting alls och fina sommarkvällar så kom jag, i samband med att jag kollade på deras senaste video, på att Delays faktiskt är ett himla mysigt band. Deras musik har låtit näst intill likadant på varenda skiva sedan -04 och det känns som den nya inte kommer låta särskilt mycket annorlunda. Fast det gör ingenting. För det måste ju finnas sånnadär band som bara är genuint popmysiga hela tiden.
Ovan ses och höres den första låten jag någonsin hörde med dem. Av en slump i någon av alla de "indiepop/rock" listor jag laddade hem på den tiden.
Fem-sex år sen redan. Huvaligen vad tiden går fort.



this song is for the rats who hurled themselves into the ocean
when they saw that the explosives in the cargo hold were just about to blow





0 (kärleks)brev




N A M E:

U R L:

M A I L / S E C R E T S :

T E X T:

REMEMBER, REMEMBER. THE FIFTH OF NOVEMBER