Att inte räcka till är en känsla jag avskyr. Att inte veta vad man ska säga för det man säger hjälper ändå inte någon annan än en själv då råden är anpassade efter hur du själv hanterar saker. Att sitta (enligt eniro) 45,98 mil från en av de människor jag skulle vilja klassa som en av de viktigaste i mitt liv och höra att livet börjar mörkna igen gör rätt ont.
Håll ut, i mars blir avståndet noll. Och jag önskar tiden gick lite snabbare.

Personligen håller jag allting inombords. Det enda folk vet om mig är ytliga skitsaker som egentligen inte spelar någon roll. Saker jag gillar och ogillar och annat småkrafs. Litar överlag inte på människor. Är nog mer cynisk än jag vill erkänna och sprider ut de få aningen mer djupa sakerna om mig själv till olika personer - mest för att om någon av dem skulle svika mig och sprida det vidare skulle bara en sak komma ut och inte allting. Kallprat, det där som alla andra anser som slöseri med tid, är lite som min bästa vän. Man behöver inte gå in på detaljer och på frågan "Hur är det med dig?" är svaret nästan per automatik 'bra'.
Jag beundrar människor som slänger ut sitt hjärta, själ och innersta till andra. För själv kan jag inte.

I övrigt..
..har jag dåligt samvete för att jag glömde bort systra mis 20-årsdag och att jag inte ens hade en present i åtanke. (Nu vet du. Och resten av världen. Förlåt. Jag skäms.)
..mötte jag upp vargen inne i stan för att reafynda. Men Urban Outfitters var stendött, vi hittade ingenting värt att fynda och gick istället mest runt och gnällde över(jag)/skrattade skadeglatt åt(jocke) slasket som läckte in i mina skor.
..var jag på fotomässan och Fotografiska i helgen med Angie. Vi hälsade på Johanna och John, stötte på Niklas och däremellan hade vi sleep-over och kollade på film at my place. (Vilket även gör henne till den första förutom min mor och far som hälsat på.)
..bytte jag äntligen ut den den där sidospalten. Och satte in lite fler länkar till bra människor jag känt länge, bara träffat någon gång eller inte träffat alls men tycker verkar vara himla fina ändå. (Den behöver utökas lite till egentligen)
Och en lulzig robo.to-ruta där det förmodligen är tänkt att jag ska se löjlig ut mest hela tiden.



Tänkte sätta mig och titta på en småmysig och lagom lättmsält film (läs: Stardust) såhär på tisdagskvällen, men kom inte så mycket längre än till att välja språk förrän jag insåg att det inte alls var Stardust jag ville se.
Det blir så ibland när det visas trailers innan man kommer fram till att trycka på play.



I torsdags kväll, efter att jag fått besök av min far och skjuts till Ikea för att byta en skev hylla, upptäckte jag att det i min mail-inkorg låg en gästlisteplats till Sonic Magazine's 10årsfestligheter på Berns. Skuttade iväg och missade tyvärr början, men hann ändå se en hel del. Bland annat Oskar Linnros som sprang in på scen, körde 'Från och Med Du' (jävligt oväntat. eller inte.) och sen sprang ut igen. Jag var nog inte den enda som var förvirrad där då majoriteten av artisterna 1. körde covers 2. spelade minst två låtar.
Titiyo sjöng bland annat Dylans "It's all over now, Baby Blue" och hade dagen till ära hade matchat ihop asmysiga dalmatinerprickiga skor med vad jag närmast kan likna en såndär labbrock man hade på kemilektionerna i högstadiet. Oerhört spännande kombo.
Blev påsprungen av Sally också. Det var himla fint. I pausen pratade vi om festivalsommaren och om hur hemskt det är att inse att nio av tio i din vänkrets har du lärt känna över internet.
(1. Annika Norlin 2&3. Titiyo 4. Ebbot 5. Markus Krunegård 6. Sally)


Lördagskvällen spenderade jag på Medis med att sitta och läsa kurslitteratur i några timmar medan fyllan eskalerade runt mig. En kille kom fram och frågade vad jag läste. "Kurslitteratur - 'Att leda och arbeta i projekt'. " "Varför gör du det här?" "Ptjaaa.. Jag ska ju ändå på konserten, men måste samtidigt plugga och tänkte att jag kan ju lika gärna sitta här som hemma i min soffa i förorten." Sen log han lite snett och gick därifrån.
Det är allt lite ensamt att inte riktigt känna någon med samma musiksmak inom rimligt avstånd.
Nåväl, läste ut hela boken och Yelle var superb. Hennes sjögräshögsliknande hoodie som hon hade vid sin entré gjorde att min hjärna blev tillfälligt förvirrad och undrade vad Karin Dreijer gjorde på en Yellespelning.
Och ja, "À cause des Garçons" var den ultimata avslutningslåten.


Så. Den senaste veckan har jag varit på tre spelningar/"spelningar". Sett sammanlagt fjorton band/artister. Sammanlagt betalat 60 kronor.
Ibland är livet faktiskt ganska fint.
(Dessutom har jag bara mina kläder kvar att packa upp nu. Hurra!)





(1.) Touché Amoré, Lighthouse, Pesanteur, Out of Hope på 44:an. Kalasbra. (2.) Sprang otippat på Rosa (t.h.) och hennes vän Sara. Hade asroligt och kom fram till att dagens ord var "mustigt". I övrigt trodde en söt polack jag var max sjutton år. Visste inte om jag skulle bli flattered eller offended. (3.) Här bor jag. I fönstret med jordgloben samt dubbelfönstret till vänter. (4.) Och såhär ser det ut när jag sitter i min soffa.



Ju fler lådor jag packar upp, ju fler verkar det dyka upp under dem. Kommer aldrig bli klar. Efter två dagar har jag inte ens börjat packa upp kläder än.
Har i alla fall lyckats fylla tvbänken, koppla in det mesta av tekniken, fått upp en jättejättejättegammal fin golvlampa jag fått av mormor, ställt kakburken på köksbänken och jordgloben i fönstret vid sängen. Den är lite trasig och så gammal att den tycker att USSR fortfarande existerar, men den är rätt bra ändå.

Klockan 10:00 imorgon ska jag träffa min projektgrupp på skolan. Innan dess ska jag ha hunnit skriva ner X antal festivalidéer, läsa 60 sidor om projektorganisering, ta mig till fastighetsförmedlingen för att lämna in besiktningsprotokollet och fråga varför mina brickor inte fungerar efter 22:00 (dvs, jag kan inte ta mig in i min byggnad över huvudtaget efter klockan tio på kvällen. Makes sense? Nej.), hämta ett paket, duscha, leta reda på vart jag gjort av alla mina kjolar, sova mycket så jag orkar med sex timmars föreläsning, ringa csn och gnälla ännu lite mera samt förhoppningsvis även få ner alla tomma kartonger i förrådet.
Om jag kommer hinna med allt?
Hahahaha.



(Nej, jag tänker inte gnälla om hur mycket jag avskyr snön/slasket. Det är inte värt besväret.)




Från tentapluggsbubblan, via "hur man bäst får underkänt på en tenta", till att nu sitta i mina föräldrars soffa och fundera över hur jag, åter igen, ska få plats med mitt liv i banankartonger.
Förra gången jag var här blev jag under bilfärden välkomnad tillbaka med snöblandat regn. Den här gången skiner solen som aldrig förr och det är inte ens kallt ute, vilket egentligen bara gjorde att dagens välkommen hem-present caught me off guard.
På väg hem från tåget. Stannar till vid Konsum för min mor behöver ingredienser till kvällens middag. Går in och PANG - där står småstadshålan personifierad. Kvinna, 20-årsåldern, svart snagg, tre miljoner örhängen av diverse storlekar, jeans med häng, smutsiga sneakers som ser ut att vara lika gamla som dess bärare. Detta toppas av en jeansjacka där ryggen är täckt av en sydstatsflagga där texten "Raggarbrud" stoltserar i nederkant.
Jag är mållös, chockad och försöker hålla tillbaka kväljningarna.
Snöblandat regn var nog kanske inte så illa trots allt.

I övrigt fifflar jag med en såndär ny sidospalt.
Och så är det femte november. Jag firar med att somna till V for Vendetta.



Damn you, företagsekonomi A.



Någon frågade varför jag inte hade en flickr. (Och tyckte att jag hade massa fina bilder. Tackar och bockar.)
Jag har visserligen en flickr, men lägger inte upp bilder på den utan letar bara efter snygga, mysiga, fina, inspirerande eller allmänt tilltalande bilder att spara bland mina favoriter. Varför jag inte använder den för egna alster vet jag faktiskt inte. Gissningsvis är det en kombination av att jag inte riktigt förstått tjusningen/poängen med flickr och att jag redan har både här och min tumblr att lägga upp bilder på. Så.. jag finner det lite överflödigt helt enkelt.

Kommer någon med ett tillräckligt övertygande argument kan det klart ändras, men ptja.. Jag är ju ganska så svårövertygad trots allt.