I onsdags efter föreläsningen begav jag mig till stan, visade legitimation, skrev på ett papper och fick i handen min andra mobil någonsin. (Ja, alla mina mobiler sedan sjunde klass har varit ärvda av min far.)
Så nu är jag ägare till en helt ny splitterny iPhone 4. Det känns bra.

Bilden = Nya skor.
Inläggstiteln = Cred till Emil.




För nitton år sedan föddes min lillasyster. Hon heter Caroline Laila Margareta Johansson och är, tyvärr för min del, den snygga halvan av systrarna Johansson. Turligt nog fick jag majoriteten av the brains så det jämnar ut sig i slutändan. She's got the looks and I've got the brains - typ så. Dock ska noteras att hon inte är helt tappad bakom en vagn och våt bakom öronen, men lokalsinnet existerar knappt och koll på enkla småsaker såsom vad enerverande betyder eller annat smått allmänt fint vetande är inte lika inetsade som hos många andra. Hennes musiksmak är förfärlig och när hon väl lyssnar på något som kan klassas som vettigt väljer hon att spela en enda låt på repeat i två veckor och förstöra den för mig istället. Hon försöker antingen bete som äldre än hon egentligen är eller faller tillbaka till att vara ungefär tio och skratta åt de sämsta skämten man kan tänka sig. (Precis som jag med andra ord.)

Hur som helst så är hon ungefär lika bra som hon är jobbig och det är ju himla tur det.
Så grattis på födelsedagen, lilla syster.

(Dessutom fyller min kära kamera, Benjamin - the 30D, fyra år idag. Dubbel anledning att fira alltså.
Eller trippel kanske. Med tanke på att det är ett mirakel att den fortfarande lever över huvudtaget.)




När diskberget växt sig så stort att man måste ta till vinglasen för att kunna dricka morgondosen med
Pucko är det dags att ha en städdag. Så söndag blev, efter skoprovning och någon timmes tradera-letande, städ- och tvättdag. Damma, diska, torka golv, tumla, mangla och allt sånt där ni vet. Snart borde det vara dags att tvätta fönstrena också, men det får bli ett senare projekt.

På grund av nystädat passar jag på att visa min bostad som blivit ommöblerad ungefär åtta gånger sedan jag flyttade in i mitten av november förra året. (Ja, jag gillar att möblera om. Omväxling förnöjer osv.) För tillfället delar jag de 32 kvadratmetrarna med Emma, men till sommaren kommer det fler gäster som kommer fylla ut tomrummet. Fint kommer det bli.




Lördag innebar färska jordgubbar i frukostfilen, världens bästa Emma, solsken, hatt- och solglasögonjakt, pendeltågsåkande och på kvällen avsluta med Gaby and the Guns på Slussen som var helt fenomenala.




Idag fick jag äntligen post efter mängder av väntande. Platt och för stort för att rymmas i mitt postfack, så efter en tur till förbutiken hade jag den äntligen i min hand - 09/17 2007 EP 12". Det är ju ganska så känt att elektronisk musik inte riktigt passar/inte låter lika bra på vinyl, men det här kan vara undantaget som bekräftar regeln.

I övrigt äter vi tacos, kollar på Så ska det låta, en av Robyns Berns-konserter och försöker välja film att somna till.
Och äter jordgubbar.
Fint ska det va.





Sista dagen i mars drog jag med mig Louise på en bussutflykt till Ikea och SKHLM. Sockerbrist ledde till att vi skippade flertalet Ikea-våningar och direkt hamnade på 5-kronorsfiket för välbehövlig fika. Köpte gardiner, galgar och sängkläder för att sedan vandra mot Skärholmen och Myrorna. Personligen gillar jag Myrorna i Skärholmen nästan bäst av alla deras butiker jag varit på i storstaden hittills. Antingen hittar man ingenting alls eller så hittar man en hel bunt med saker som allihopa sitter perfekt. Har hittat en jättefin blommig klänning för bara 135 riksdaler som nu hänger på min vägg och Moschino-skor i mörkt blodröd lack för 150 kronor en gång. Tyvärr var de i storlek 42 och alldeles för stora för mig så jag köpte dem inte, men de fanns där och gjorde förhoppningsvis någon annan väldigt lycklig. Idag hittade jag en blommig kort bolerokavaj-ish med de största puffärmarna jag någonsin sett. Egentligen var den helt fantastisk, men då varken jag eller Louise riktigt kunde bära upp den ordentligt fick den stanna kvar. (Dock funderade vi några sekunder på att köpa den och skicka till Elsa Billgren haha.)

Senare på kvällen tog vi oss till Åsögatan och Beyond Retro för Sofo-night med vernissage. Hittade systra mi och Angie på vägen, så de fick följa med de också. På väg tillbaka mot tåget fick jag syn på en Age fo Adz-affisch, förvandlades helt plötsligt fangrrrrrl_15 igen och snodde med mig den. Numera sitter den på insidan av min garderobsdörr och skänker lycka åt mina tröjor.




Måndagen den tjugoåttonde mars, dagen efter jag lämnat av Mirr vid tåget mot västkusten, fick jag finbesök från Louise som skulle på sommarjobbsintervju. När hon var klar så stannade hon utanför i solen och pratade i telefon när jag fick syn på henne genom fönstret och fick fullt utlopp för mina stalkingtendenser i form av några paparazzibilder. Vi köpte "lagom salta chips" endast för att se efter om "Hur vet de att det är just LAGOM salt!?", möblerade om för sjunde gången (Funderar på att orka fota någon gång. Kanske.) och lyssnade på vinyler. Gör nästan aldrig det annars, men Louise är vinyldj #1 och vänder och byter och har sig mest hela tiden - vilket är hemskt fint ändå nu när min samling faktiskt bllivit ganska så stor.

På tisdagen hade jag vunnit gästlisteplatser (Ja, igen.) till The Wombats på Medis och gav bort +1:platsen över Twitter till den första som svarade - Björn. (TITTA BJÖRN, DU ÄR I MIN BLOGG NU!) Björn är världens snällaste människa som vanligtvis befinner sig i Norrlands inland, men var dagen till ära i huvudstaden och hade utforskat riksdagshuset - för tydligen är det sånt man får för sig att göra när man pluggar statsvetenskap. Fick veta att Anton Abele är jättelång och har så precis stor haka som man tror.
Egentligen så är ingen utav oss något större Wombats-fan och funderade mest över vad i hela friden vi gjorde där, men det var astrevligt och konserten var mer galen än jag någonsin vågat föreställa mig. Vi diskuterade hur många Wombats-fans det egentligen kunde finnas i Sverige och även om de kanske inte är så jättemånga så är de hemskt livliga när de väl samlas. Golvet vibrerade, bokstavligt talat, och folk crowdsurfade mest hela tiden. Självklart avslutade de med Let's Dance to Joy Division och ptja.. Jag blev i alla fall postivit överraskad.
Sen sa vi hej då och åkte åt varsitt håll i Stockholmsnatten.




Söndagen spenderades med att äta på Wagamama och skvallra med födelsedagsbarnet (bild #1&8) om gemensamma vänner. (Sånt där som man alltid gör, men låtsas om att man är så mycket bättre än att göra. Ni vet.) For efter det vidare mot söder och trippade in på Strand för att möta upp Louise och Sandra (bild #2&3) och titta på Noah and the Whale (bild #4-7)

Det var kalasfint och lite bättre än jag väntat mig. Brukar oftast bara se band jag tycker mycket om och har en relation till. Därmed har jag också ofta alldeles för höga förväntningar för att kunna bli chockad. I det här fallet har jag varit lite: "Ja, jo. De släppte ett rätt trevligt album '09 och.. eh.. ja." och inte så mycket mer än så, vilket var kanonbra. Låga förväntningar är egentligen alltid det bästa. Hur som helst så tokdansades det framme vid scenen, jag sjöng med i de få låtar jag kunde och improviserade på resten. Sen for jag tillbaka hem i natten till min roomie. (Som nu åter igen bloggar! Hurra!)
Extra fint slut på dagen var att när jag vandrade hem från tåget så luktade det sommarregn. Somnade lycklig.




Idag blir den här tjejen stor nog att komma in på Strand en söndagskväll för att se Noah and the Whale, så det är precis vad vi ska göra om några timmar. Vet att hon må se lite skeptisk ut på första bilden, men jag tror inte hon är det innerst inne. Man blir ju bara arton en gång i livet liksom.




Emmet trodde för en stund han var en katt och hängde på soffans båda armstöd. Solnedgångspromenad längs skogsstigar där någon försökt vara lustig och ritat ditt Emmet-förbud på ett av märkena som markerade stigen. Sen mera vin och mera muffins följt av sunkhakshäng med forumfolk, takklättrande vid Observatorielunden och planlös rundvandring i Stockholmsnatten.

Alldeles för tidigt med alldeles för lite sömn följde jag morgonen efter med Mirr in till centralen och vinkade förväl för den här gången. På vägen hem tog jag ofrivilligt på mig rollen som "tjejen-på-morgonpendeln-efter-fredag/lördag-med-gårdagens-kläder-och-utsmetat-smink". Det kändes väl sådär med tanke på att jag ju faktiskt bara varit snäll och hjälpt till med en överpepp hund och en gigantisk väska. Nåväl, lite får man väl bjuda på.




Den största anledningen till varför Mirr ens åkte upp hit var för att se IAMX. Denna karl som vi väntat så länge efter att få se efter att Arvika året innan bara hade fuskbokat honom och jag även missat honom på våren - då med anledning att jag var fattig. Dagen innan skulle han spela i Malmö, men bara några timmar innan konserten ställde de in hela skandinaviendelen av turnén pga luftrörskatarr eller något liknande. Detta var lika förståeligt som frustrerande och vi bestämde oss att efter dagens långpromenad runt Visättra i solnedgången dränka våra sorger i trerätters och vin.
- Sparris i filoedeg (som blev gott, men ganska mjee ändå pga too much filodeg)
- Spenatmozarellatomatlasagne (som blev helt heavenly då Mirr uppenbarligen är bättre än mig på att göra lasagne-lager) och
- Geishamuffins med grädde och hallon till efterätt (som blev precis lika goda som de ser ut).

Jag minns faktiskt inte ens om vi kollade på Dead Poets Society som vi hade tänkt från början eller om vi bara somnade sjukt tidigt pga misärtrötthet. Oavsett så var det fint så länge det varade. Kanske lite extra fint då vi faktiskt lyssnade på intellektuellt, pt2 medan vi lagade mat.




Avlöste föreläsningar och skrivuppgifter med hundpromenader både dag- och nattetid. Både halvvägs till Tullinge och runt hela Visättra. En morgon såg Emmet ut som en valp igen och en kväll var Mirr galen i hissen. Och så gick vi en Södermalmspromenad förbi Sista Styverns Trappa med omnejd och tittade på fina små hus. Och hade en solskenspaus i Vitan förstås.

Bara för att jag inte bloggat så har jag inte dokumenterat. Så det är väl tänkt att ni, tappra själar som inte avföljt mig den senaste tiden ska få se det lite smått sådär. Tackar för att ni är kvar. Tycker ni är jättefina även om jag bara vet vilka en bråkdel av er är.
(Och jag som lovade mig själv att jag aldrig skulle bli sådär sentimental och blödig och tacka mina läsare för att de finns och fortfarande dyker upp här typ tio gånger per dag även fast jag inte gör någonting. Tji fick jag.)