Herregud. Fem nya prenumeranter på lika många dagar och jag undrar lite vad som hände egentligen. Är det nu man får hybris och sätter startskottet för en såndär "frågestund" där ni får fråga hur mycket som helst om vad som helst och man lovar dyrt och heligt att svara ärligt och rakt på precis allt? Eller ber man er berätta vilka ni är där på andra sidan skärmen bara för att lära känna nya människor är ju alltid trevligt?
Kanske gör man både och.
Låter det vara upp till er att bestämma.





Ni vet det där instagram som alla de coola kidsen har? Jag har det också. Här är ett urval av vad man kan hitta där. Dvs typ musik, människor och mat.
Ni hittar mig om ni söker på spetsparasoll (Precis som alltid alltså.)



I lördags var jag ledig och ägnade större delen av dagen åt att ligga stilla och göra mest ingenting alls. Efter alldeles för lång tid tog jag dock tag i mig själv och lagade i ordning mat för två, packade ner allt i min röda hattask och begav mig till Djurgården för en gratiskväll med popmusik vid Galärvarvet. Popaganda ställde nämligen till med gratisfest såhär typ en månad innan the real deal.

Hittade Louise som slutat jobbet och vi satte oss ner på en tom bänk för att avnjuta middagen - lax, färskpotatis och sparris. Samtidigt tittade vi på förbipasserande, lyssnade på musiken som strömmade ut från informationstältet och Louise lånade/snodde mitt nya objektiv. Sen förflyttade vi oss lite närmare scenen där vi satt blickstilla i flera timmar. Bortsett från någon minut eller så när popcorn införskaffades. Runt kvart i nio dök Erik och Daniel upp för att titta på Parker Lewis. Även Erik kände tydligen för att leka med mitt objektiv med, vad som kan vara, världens mest högljudda autofokus. Detta resulterade i, bland annat, bild #7.

På spårvagnen tillbaka mot stan lektes det med Loopcam ut genom fönstret innan vi skildes åt. Pojkarna skulle ut i Stockholmsnatten (vilket för övrigt resulterade i en punkterad lunga) och vi skulle hem och sova - trötta och slitna som vi ju ändå var.





Nu är det över en månad sedan jag lyckades sätta mig själv ner framför datorn tillräckligt länge för att kunna skrapa ihop ett inlägg. Egentligen har jag lyckats skrapa ihop fler, så det kommer inte ta lika lång tid innan nästa, men ändå. Ni fattar grejen. Lika mycket som jag vill lägga upp saker, lika mycket skriker mitt inre motvilligt när jag sätter mig ner och ska börja redigera, skriva och sammanfatta. Ska försöka bättra mig, men då jag till och från och allt som oftast jobbar sex dagar i veckan så kanske det inte går riktigt förrän skolan börjar igen och alla mina roomies flyttar ut och slutar göra så att jag har roligt hela tiden.
Så, nu när den traditionsenliga "omg förlåt för att jag inte bloggar kära läsare!!!"-delen är avklarad fortsätter vi till vad jag sysslat med på sistonde.

Den tolfte juli byggde jag en låda av en bit kartong och packtejp bara för att kunna fylla den med origamitranor, slå in i ljusturkost papper och skicka den till norrlands inland. Anledningen till detta var för att jag trodde att jag inte skulle kunna närvara när en av världens bästa människor fyllde år fyra dagar senare. Men så kom torsdagen och vips så hade jag beställt en sista minuten det stod Östersund C på. I ungefär fem och en halv dag hade jag the time of my life. (Trots att jag mådde lite dåligt de där sekunderna jag satt bredvid när paketet skulle öppnas - för tänk om han inte tyckte om vad som var däri.)

Vi åkte ångbåt där jag hade världens bästa guide som är precis som ett uppslagsverk och vet ungefär allt som är värt att veta - speciellt om gamla kungar och krig och historia överlag. Och så promenerade vi mest bara runt i alla backar tills jag blev helt andfådd. Kikat runt på loppisar på bakgårdar. Kollat på HP 7:2. Varit på Torråsen"festivalen" där vi var i en dojo-lada, blev myggbitna och löste musikquiz.
Men egentligen så har vi mest bara legat stilla och gjort absolut ingenting vettigt alls.
Längst ner ser han lite bekymrad ut, men det måste man ju vara ibland det också.