Sedan i tisdags har världens bästa halvamerikan och sötaste hunden i världshistorien bott hemma hos mig. Tanken var att vi skulle sett IAMX i fredags, men då halva bandet drabbades av luftrörsinfektion eller något liknande ställdes konserten in och flyttades fram till mitten av maj. Misären som uppstod ledde till att vi lagade en trerätters-middag och dränkte våra sorger i vin.

Imorgon kommer Louise som förmodligen stannar hela veckan och i helgen flyttar bästa Emma in på obestämd tid. Däremellan ska jag skriva ett paper, delar av en hemtenta, gå på en föreläsning, ha ett seminarium, skriva två tentor, gå på Beyond Retro Sofo-night, ha tentamensgenomgång, gå på två (eller tre) spelningar, tvätta och försöka få tag på ett sommarjobb. Min kalender har helt enkelt aldrig varit så rörig som den är just nu. Så.. Jag måste nog, vare sig jag vill det eller inte, försumma det här stället ännu mera och satsa på.. ni vet -  livet.




För det första: Nya solglasögon.
För det andra: Har haft sådär mycket att göra att jag inte gjort någonting. Så imorgon ska jag göra allting istället. Längtar inte alls och verklighetsflyr mot söder för sunkhakshäng.

Och så hade jag ett svagt ögonblick för sisådär sexton timmar sedan och skaffade mig en twitter.
I övrigt är jag lika tråkig som vanligt.
Ber om ursäkt för detta.




Hittade idag en lista hos Lisa där hon listade kändisförälskelser och under första punkten fanns en personlig favorit - Fredrik Strage. Ack, denna karl. Musikjournalister som är klipska och rappa samt har bra humor och en gnutta självdistans kan vara det bästa som finns. Kom då att tänka på ett klipp jag såg på Nyhetsmorgon för över ett år sedan. Runt åtta minuter in och fram till slutet hittar vi en av de underbaraste konversationer jag någonsin hört komma ut ur denne mans mun.
(Och jag älskar att han också gillar Meatloaf. Själv har jag fått det från pappa.)

"Bat out of Hell-skivan tycker jag är på samma nivå som Springsteens Born to Run.
Det är verkligen storslagen rockmusik när den är som bäst."
"Men varför tror du inte han tog samma plats om det är så bra musik?"
"För att han kallar sig själv för köttfärslimpa.
Och det är faktiskt,
hur man än vrider och vänder på det,
förmodligen rockhistoriens absolut sämsta artistnamn.
"




Sitter i sängen och försöker öva in talet till dagens seminarium. Antingen tappar jag ord (vilket nu börjat leda till att jag kastar runt saker i frustration) eller så lyckas det bli betydligt längre än de tre minuter det ska vara. Vet inte ens vart jag ska korta mera.
Gah.



Le Sport är en svensk duo som från början hette Eurosport. Dock behövde de ganska snabbt byta namn på grund av att den där bittra tv-kanalen med samma namn inte var särskilt road. Bandet existerade bara i ungefär två år och splittrades i slutet av 2006, men återförenades fint nog i December 2009. På deras nya hemsida finns det några nya låtar att avnjuta.

Annars så går det att hitta albumet här.



De senaste dagarna har jag trängt in mor, far, syster, mormor, morfar på mina 32 kvadrat. Det var trångt och varmt, men fungerade över min förväntan. Kyl och frys är nu så fulla att jag måste använda mina exceptionella tetris-skills för att få in allting och mitt saldo förändrades rätt så drastiskt.

"Jag tycker du ska ha det här."
-sträcker fram två sedlar med Karl XI på-
"Men mormor.. Det är ju jättemycket.."
"Nej. Inget tjafs. Ta det nu och håll tyst. Bra."
"Men.. öh.. ok.."

Sitter nu och är allmänt förvirrad över varför sidvisningarna här varit ca 250-500 mer än det unika besöksantalet de senaste tre dagarna samtidigt som jag lyssnar på Yelle och IAMX nya album.
Bara tolv dagar kvar nu. Peppen börjar infinna sig.



"Det enda du och crust har gemensamt är att båda gillar kängor." - J



» Måndag: Pepp, vakna-med-solen-ögonen-glad, randig kofta och vippig kjol, mängder av telefonsamtal, trevlig föreläsning, oj-hoppsan-jag-har-visst-en-omhemtenta-att-skriva-innan-fredag-ångest, varför-har-skolans-datorer-inte-rätt-typsnitt-ångest och icke-existerande sömn.

» Tisdag: Inte lika pepp. Åt inga semlor alls - både för att jag tycker det är så himla onödigt med sånnadär åh-nu-ska-vi-äta-en-viss-mat-bara-för-att-det-är-så-dagar och för att jag redan ätit så många i år att jag nästan hunnit tröttna. Var även bitter över att det fortfarande finns folk som faktiskt "firar" Internationella kvinnodagen. Dagar som den borde inte finnas över huvudtaget. Seminariumet gick mja och så en snabb visit på Norr Mälarstrand.

» Onsdag: Vaknar ur en dröm som jag inte minns något av, men som fyller mig med glatt pirr i magen. Magpirret övergår till varför-är-det-så-mycket-att-skriva-och-varför-har-jag-fortfarande-inte-börjat-med-omhemtentan-ångest. Förutspår att jag most likely inte kommer orka ta på mig kläder idag. Inser att det måste jag visst för jag behöver hämta reserverade böcker. Suckar tungt. Ska nu kolla på Videocracy för att kunna svara på omtentafråga nummer två.
Suckar igen.



För några år sedan kollade fina Miriam upp lite bakgrundsfakta till en av alla fina Sufjan-låtar. Det visade sig att man i Illinois firar, den första måndagen i Mars, en högtid till minne av Casimir Pulaski (född Kazimierz Pułaski) som var en polskfödd officer känd för sina insatser i det Amerikanska frihetskriget.
Igår påminde hon mig om vilken dag det var och vi försökte ännu en gång komma på något eget fint sätt att uppmärksamma det hela. Tyvärr har någon tillräckligt bra idé fortfarande inte lyckats dyka upp, så tills den dagen kommer får jag nog nöja mig med att sitta och lyssna på låten med repeat-knappen intryckt. (Och hoppas lite på att kunna få sjunga med i den på riktigt om ungefär åtta veckor.)

Ha en fin Casimir Pulaski day, folks.




(Sista nu. Lovar.)



Morgonbestyr, Beyond Retro vid Zinken och paj i Gamla stan. En (o)lycklig slump som ledde till att det blev en biljett över och jag helt plötsligt fick chansen att se The National - ett band jag pinsamt nog bara hört enstaka låtar ifrån tidigare. Det var magiskt på många sätt och vis trots att jag inte kunde en endaste låt. Sångaren hoppade runt bland läktarna och var vid en tidpunkt så långt bak och upp på läktaren han någonsin kunde komma. Framme på andra raden hade vi vad som kändes som en kvadratmeter per person att röra sig på och inte en människa trängdes. Det hela avslutades med en un-plugged version av sista spåret på senaste skivan - Vanderlyle Crybaby Geeks.
Sen vandrade vi tillbaka hem över Djurgården i blåsten och dagen efter åkte alla tillbaka hem igen.

Trots att det är tomt och tyst nu känns det ganska bra. För jag vet att vi ses ju igen i början av Maj för ännu ett besök på Cirkus, och då med en tillökning i sällskapet i form av Miriam. Jag längtar faktiskt lite efter att sjunga "Like a father to impress, like a mother's mourning dress. If we ever make a mess, I'll do anything for you." tillsammans med er alla.
Om möjligt så kommer det bli ännu mera magiskt.



Efter tidig föreläsning, research, mera vinyllyssnande och brunchsemla begav jag och Louise oss iväg mot Gärdet för att vara lite kulturella. Vandrade runt på Etnografiska och fördrev tiden med att kolla på miniatyrvärldar och souvenirer. Fortsatte resan med att gå halvvilse i Ropsten för att hitta den Myrorna-butiken som alla pratar om. Vi hann dock inte kolla igenom allt innan de stängde. Ganska så långt ifrån allt faktiskt.
Tillbaka till centralen för att vänta i nästan 90 minuter på ett försenat tåg från Göteborg. Hittade till slut Sandra på perrongen och åkte hem för att äta jordnötssås och spagetti. I tanken kändes det underligt, men i praktiken så blev det ganska så magnifikt.



I söndags, efter en stor insats med att röja upp i röran som skulle föreställa mitt hem, skuttade jag iväg mot stationen för att vänta på ett tåg från Oslo. På tåget satt fina Louise. Vi vandrade hem till mig och lyssnade på vinyler, bakade semlor och försökte fundera ut vad man kan laga för mat med en squash.
Efter timmar av skratt, skvaller, tillbakablickar och allmänt nonsens somnade vi skamligt tidigt. Men det blir lite så när man går upp jättetidigt på en söndag. (Och i mitt fall även har föreläsning åtta på morgonen dagen efter.)