2. Emma
3. Miami Horror @ Strand
4. Hej #1
5. Pressbyrån
6. Emma
7. Södra teatern
8. Hej #2
9. Ulrika och Minna
10. Hej #3
11. Emma



1. Hej #1
2. Sufjan Stevens @ Cirkus
3. Tvätt
4. Lägenhetsvy från säng
5. Hej #2
6. Little Dragon @ Strand
7. Södertörns innergård från ovan
8. Jordgubbar i Vitabergsparken
9. Erik
10. Moderna museets presentshop
11. Hej #3



Känns så förbannat tjatigt att börja varenda blogginlägg med att jag inte har tiden att uppdatera så ofta för att omtentorna begraver mig levande och att jag ägnar mina lediga stunder åt att umgås med människor jag tycker om i solsken och i parker. Tänk om jag åtminstone kunde skriva att: "Men snart är det sommar och då är man ledig!", fast det är jag ju inte då jag har mitt första jobbpass på mitt första jobb någonsin fyra dagar efter sista skoldagen.

Fast ni får höra av er ändå om ni befinner er i Stockholmsområdet kära anonyma läsare som ökar i antal ju mindre jag uppdaterar. (Spännade det där med prenumeranter..) Jag är faktiskt inte en omöjlig människa att få tag på och boka upp på lediga stunder. Dessutom är jag oftast ganska trevlig har jag fått höra.
Bevis på båda föregående uttalanden är att jag om exakt en vecka flyttar ihop med Louise. En människa jag lärde känna genom att hon en vacker dag skrev en lång och givande kommentar i ett inlägg. Sen pratade vi mera, via flera långa och givande kommentarer, vilket slutade med att vi en kall dag i december gick på en konsert ihop. Och nu ska vi alltså bli sommar-roomies. Något som förhoppningsvis även ska leda till att vi bloggpeppar varandra och tar tag i våra virtuella liv. (Har jag sagt att jag älskar min blogg? Och den lagom lilla storleken pga att det är lättare att lära känna folket som läser den? Inte? Då säger jag det nu då: "Jag gillar er. Bli mina vänner, snälla?")

Bilderna visar det faktum att jag är mutbar och godtar nya materiella ting, speciellt blåa väskor, som hyresbetalning istället för cash (#1) och den nyrenoverade altanen hemma hos mina föräldrar (#2) som jag satt och njöt på i valborgsnatten då jag verklighetsflydde från betongförorten till min hemort på sydnärkeslätten. Blev omhändertagen som aldrig förr av mina föräldrar som var överlyckliga att ha någon mer i huset då min lillasyster uppenbarligen flyttat hem till sin pojkvän på heltid. Besökte även vår sommarstuga för att jag ville ta en titt på hur långt de kommit med bygget av nya köket och utbyggnaden över huvudtaget. (#3-7) Nu ska allt bara kopplas in också. Och gamla köket ska rivas ut och göras om till sovrum. Och alla andra smårum ska fixas. Och så någon form av ny uteplats på det. Kanske? (Ja, min familj har en tendens att starta projekt som aldrig riktigt blir klara.)

För övrigt kan jag ju passa på att spexa till det hela lite med att visa mitt CV. Ja, jag körde på: "Ameneee, om det åtminstone SER snyggt ut kanske de glömmer att det inte är så välfyllt. Kanske...?"
Uppenbarligen funkade det i åtminstone två av.. ehmn. 40? 50? fall. Alltid något.




Sista onsdagen i april kan man spendera några eftermiddagstimmar med att sitta i Vitabergsparken med gamla och nya vänner, insupa försommarluften, inte frysa utan kofta, inta alkoholhaltiga drycker och sötsaker och spela sällskapsspel. Mina psykedeliska regnbågsmuffins gjorde succé och jag borde tagit med den andra lådan också. Milja berättade om Eds kärleksfulla nattvistelse där han skulle skicka in choklad och en Cosmopolitan i hennes brevinkast, men misslyckades brutalt och höll på att skrämma livet ur både henne och Tootsie. Vi firade att Råb fått jobb och Ivan provade hipstermonokeln som uppkommit tidigare under dagen då CamiToots Ray-Bans trillat ner från Miljas säng och gått mitt itu. När Johanna till sist anslöt sig började finskan flöda mellan de båda finska flickorna och CamiToot lyckades även organisera ihop oss för en spelstund - Orangino för att vara mera exakt, dock med något mod ifierade regler. Martin fick kortet om fåfänga med motiveringen: "Han fixar håret ju! Och Ninni känns mera jordnära." och Ninni blev den konstnärligaste. 

I slutändan fick korthögen där vi båda Camillors delade egenskaper samlades ett nytt smeknamn - hipsterhögen.
Denna innehöll följande:
♦ Envis - Varför ge sig när man vet att man har rätt?
♦ Estet - Djup, svår och konstnärlig.
♦ Självsäker - Självklar.
♦ Kulturell - Och inte rädd för att skryta om det.
♦ Ironisk - Speciellt mot folk som inte ens vet att ironi och sarkasm existerar.
♦ Humoristisk - På ett ironiskt sätt.
♦ Djurvän - Vegan. Såklart.
♦ Cool - Kommer automatiskt med de tidigare punkterna.

Onsdagseftermiddagar/kvällar borde alltid vara så pass trevliga.




I tisdags hade jag täckt golvet med en madrass och lyckats få in fem personer på trettiotvå kvadrat. Det var trångt och mysigt och blev helt förfärligt stökigt på en halv sekund, men det är inte alls poängen. Poängen var att jag, Miriam, Sandra och Louise skulle se Sufjan Stevens efter månader av väntan.

Några dagar innan hade jag vunnit två extra fribiljetter (Börjar nästan kännas pinsamt att erkänna det vid det här laget. Förstår inte hur jag kan ha denna tur.) som jag desperat försökte dela ut via facebook och twitter då jag redan hade en biljett själv, men som ingen verkade vilja ha. Hur kan man inte vilja se Sufjan Stevens gratis!? Vi var alla förbryllade, men till slut gav jag den ena biljetten till fina Björn som åter igen var på Stockholmsbesök och den andra twittrade jag ut en halvtimme innan konsertstart till den här tjejen som, trots att jag tyvärr inte ens fick träffa henne utan lämnade biljetten till en av hennes vänner, verkade vara överlycklig.

Jag kommer ihåg att jag insåg någon gång strax efter årskitftet 2007 att denna karl några veckor tidigare befunnit sig inom räckhåll, på Berns närmare bestämt, under sin Illinoise-turné. Och jag hade lyckats totalt missat det. Det spelade ingen roll att det varit 20-årsgräns och jag själv bara precis passerat sjutton för jag hade inte ens varit medveten om att mannen som öppnade mina ögon för folkmusiken på riktigt och fick mig att utnämna banjon till mitt favoritinstrument hade varit i samma land. Och därför satt jag, som nämnts i tidigare inlägg, och panikbokade biljetter till detta evenemang minuterna efter att de släpptes för att absolut inte missa det hela.

Några förväntningar? Självklart.
Höga sådana? Herregud ja.
Med projekterad stjärnhimmel på en genomskinlig duk framför bandet och vita änglavingar på ryggen började han med vackra Seven Swans. Jag klämde hårt i Miriams hand för att inte börja skaka av lyckoruset för äntligen, ÄNTLIGEN, såg vi honom och fick höra hans ljuva stämma på riktigt. Efter detta kändes det dock som att någonting snedtände inom den charmiga amerikanen och neonet, konfettin, rymden och framtiden tog över. Resten av programmet bestod egentligen av Age of Adz-material, som jag visserligen lärde mig uppskatta lite mera nu än innan, men som också var en liten besvikelse då jag längtade innerligt efter att se något i stil med det här. Missförstå mig rätt - det var bland det häftigaste jag sett någonsin. Rymdskepp, konspirationsteorier, musik baserad på rörelse istället för på berättelse, autotuner och så mycket neon och UV-lampor att jag hann se tre års dos på bara någon timme, men jag ville ha lite Illinoise också och trodde även vi skulle få det då vingarna stod där i kanten och väntade från konsertstart.

Men vi fick inget extranummer. Alls. Efter det långa lyckopillret Impossible Soul tändes lamporna och roddarna började plocka bort instrument medan publiken fortsatte applådera och stampa i golvet efter mermermer. Till slut förklarade en vakt att Sufjan tydligen hade bråttom vidare någon annanstans och behövde därför sluta tidigt och att han lovat att kompensera detta nästa gång han kom till Sverige. Fylld av frustration och en blandning av eufori och ilska gick vi sorgsna ut från Cirkus och kastade ännu en blick upp mot ballongerna i taket som ännu hängde kvar. Gissningsvis i väntan på att sista låten på den egentliga setlisten - Chicago.

"Magiskt upphöjt till LSD gånger infinity - i korhet." beskrev jag det på vagnen tillbaka mot stan några minuter efteråt. "Dock världens besvikelse att han inte körde extranummer."
Jag håller fortfarande med mig själv.

(Och ja, det här inlägget är ett bevis på att jag, ibland, är världens största fangirl.)




Måndagen den tjugofemte april vaknade jag med Louise vid min sida, solsken på benen och min nya och alldeles för dyra klänning hängandes i fönstret. Efter att noga övervägt våra val tog vi tag i oss själva och begav oss in mot stan. Efter flera timmar av promenerade innanför tullarna - Panduro, American Apparel, Hemköp, Västermalmsgallerian, glasspaus i Rålambshovsparken, Västerbron och Reimersholme för att till sist ta en buss till Observatorielunden och därifrån vandra tillbaka mot centralen - återvände vi till förorten för att använda oss av de nya inköpen. Det vill säga muffinsformar och karamellfärg i mängder.

Anledningen till bakandet var att samma dag fyllde nämligen min roomie år, men då hon spenderat helgen i Skåne och Småland och inte tänkt komma hem förrän framåt halv tolv på kvällen hann hon bara få en liten gräddtårta med regnbågslager och vaniljkräm precis när hon kommit inför dörren innan klockan hann slå tolv och hon blev tjugotvå och en dag.




Innan påskhelgen köpte jag nya skor som gav mig vattenblåsor på hälarna och skavsår på tårna, men vad gör väl de när de är så snygga att jag vill ha på mig dem mest hela tiden? Och en dag satt jag i min lägenhet med fönstret öppet för att få in försommarvärmen tills jag märkte att det började lukta rök som kom från en oövervakat och okontrollerat brinnande lövhög utanför mitt fönster. Gissar vilt på att det var några av de där coola kidsen som står och smygröker där nere ibland. Turligt nog var elden på stenplattor mot en tegelvägg, så den spred sig inte utan slocknade snällt av sig själv en halv minut senare, men ändå.


På påskhelgssöndagen fick jag spontanbesök från Louise. Vi plockade med oss must och jordgubbar och satte oss på en gräsplätt vid Hornstull för att njuta av värmen och solskenet. Satt i flera timmar och pratade om allt och inget, men skrattade nog mest ändå. Sen gick solen ner bakom Reimersholme och vi åkte tillbaka ut i förorten igen.

Nej, jag skriver inte så jättemycket längre. Läser tyvärr inte några andras bloggar heller. Antalet olästa inlägg på mitt bloglovin'-konto bara växer och växer och jag varken hinner eller orkar ta tag i det. Det finns så mycket annat att göra just nu, både fint och mindre fint, så jag satsar på att göra det istället. Som att hänga i parker med fina människor, gå på konserter med människor jag tycker om, få till kassaflödesanalyser och plugga till omtentan från i höstas. Det kommer nog komma inlägg lite sporadiskt och så, men allra helst får ni höra av er på något vis så vi kan umgås där ute i solskenet istället för framför varsin datorskärm, ok?