I tisdags hade jag täckt golvet med en madrass och lyckats få in fem personer på trettiotvå kvadrat. Det var trångt och mysigt och blev helt förfärligt stökigt på en halv sekund, men det är inte alls poängen. Poängen var att jag, Miriam, Sandra och Louise skulle se Sufjan Stevens efter månader av väntan.

Några dagar innan hade jag vunnit två extra fribiljetter (Börjar nästan kännas pinsamt att erkänna det vid det här laget. Förstår inte hur jag kan ha denna tur.) som jag desperat försökte dela ut via facebook och twitter då jag redan hade en biljett själv, men som ingen verkade vilja ha. Hur kan man inte vilja se Sufjan Stevens gratis!? Vi var alla förbryllade, men till slut gav jag den ena biljetten till fina Björn som åter igen var på Stockholmsbesök och den andra twittrade jag ut en halvtimme innan konsertstart till den här tjejen som, trots att jag tyvärr inte ens fick träffa henne utan lämnade biljetten till en av hennes vänner, verkade vara överlycklig.

Jag kommer ihåg att jag insåg någon gång strax efter årskitftet 2007 att denna karl några veckor tidigare befunnit sig inom räckhåll, på Berns närmare bestämt, under sin Illinoise-turné. Och jag hade lyckats totalt missat det. Det spelade ingen roll att det varit 20-årsgräns och jag själv bara precis passerat sjutton för jag hade inte ens varit medveten om att mannen som öppnade mina ögon för folkmusiken på riktigt och fick mig att utnämna banjon till mitt favoritinstrument hade varit i samma land. Och därför satt jag, som nämnts i tidigare inlägg, och panikbokade biljetter till detta evenemang minuterna efter att de släpptes för att absolut inte missa det hela.

Några förväntningar? Självklart.
Höga sådana? Herregud ja.
Med projekterad stjärnhimmel på en genomskinlig duk framför bandet och vita änglavingar på ryggen började han med vackra Seven Swans. Jag klämde hårt i Miriams hand för att inte börja skaka av lyckoruset för äntligen, ÄNTLIGEN, såg vi honom och fick höra hans ljuva stämma på riktigt. Efter detta kändes det dock som att någonting snedtände inom den charmiga amerikanen och neonet, konfettin, rymden och framtiden tog över. Resten av programmet bestod egentligen av Age of Adz-material, som jag visserligen lärde mig uppskatta lite mera nu än innan, men som också var en liten besvikelse då jag längtade innerligt efter att se något i stil med det här. Missförstå mig rätt - det var bland det häftigaste jag sett någonsin. Rymdskepp, konspirationsteorier, musik baserad på rörelse istället för på berättelse, autotuner och så mycket neon och UV-lampor att jag hann se tre års dos på bara någon timme, men jag ville ha lite Illinoise också och trodde även vi skulle få det då vingarna stod där i kanten och väntade från konsertstart.

Men vi fick inget extranummer. Alls. Efter det långa lyckopillret Impossible Soul tändes lamporna och roddarna började plocka bort instrument medan publiken fortsatte applådera och stampa i golvet efter mermermer. Till slut förklarade en vakt att Sufjan tydligen hade bråttom vidare någon annanstans och behövde därför sluta tidigt och att han lovat att kompensera detta nästa gång han kom till Sverige. Fylld av frustration och en blandning av eufori och ilska gick vi sorgsna ut från Cirkus och kastade ännu en blick upp mot ballongerna i taket som ännu hängde kvar. Gissningsvis i väntan på att sista låten på den egentliga setlisten - Chicago.

"Magiskt upphöjt till LSD gånger infinity - i korhet." beskrev jag det på vagnen tillbaka mot stan några minuter efteråt. "Dock världens besvikelse att han inte körde extranummer."
Jag håller fortfarande med mig själv.

(Och ja, det här inlägget är ett bevis på att jag, ibland, är världens största fangirl.)



this song is for the rats who hurled themselves into the ocean
when they saw that the explosives in the cargo hold were just about to blow





2 (kärleks)brev
▼ Zandra
2011-05-06 14:21:37 // URL: http://fyrahundrafem.blogg.se/

Alltså, Sufjis. :c



Du skriver för övrigt helt galet bra. Bara så att du vet.

Bästabästabästa spelningen. Minus extranumret. Minus ilskan också..

▼ Zotamedu
2011-05-07 02:03:50 //

En fangirls bekännelse. Mycket fint.





N A M E:

U R L:

M A I L / S E C R E T S :

T E X T:

REMEMBER, REMEMBER. THE FIFTH OF NOVEMBER