I helgen var det äntligen dags för Stockholm Music & Arts-festivalen på Skeppsholmen. I line-up:en kunde man hitta bland annat Patti Smith, Antony & the Johnsons, Ane Brun, iamamiwhoami och Björk. Såhär i efterhand och under dagarna hade jag så ont i ryggen av att stå och stå och stå på all kullersten att jag nästan vilje gråta. Dock var det värt det för äntligen fick jag se Patti Smith när det inte spöregnar (även om den vidrigaste störtskuren på år kom tidigare under dagen) och äntligen fick jag hör Antony Hegarty ha milslånga mellansnack om hur han in a heartbeat skulle sätta äldre tanter i alla regeringar för att det kändes som att världen skulle bli en bättre plats då och äntligen fick jag se Björk som tog oss till Eyjafjallajökull med Náttúra och pyroteknik om hette duga.
På lördagen missade jag dock början av festivalen, och därmed Ed Harcourt, för att titta på Prideparaden för första gången i mitt liv. Det var väl ungefär som jag tänkt mig att det skulle vara fast med betydligt mer reklam än jag hoppats på. (Vad i hela friden gjorde en Urban Deli-vagn i paraden? Någon som listat ut det ännu?)
