Igår var det tydligen min kalasdag (dvs ett annat ord för åh-förlåt-för-att-vi-firar-din-födelsedag-över-en-månad-försent). Det firade jag med att åka till Fotografiska med Alicia som jag inte sett på evigheter och Lovisa som tagit sig upp hit från Skåne sådär som hon gör ungefär en gång om året. Vi spatserade runt så gott vi kunde då två tredjedelar av sällskapet knappt kunde gå alls och hamnade några timmar senare på Vetekatten där jag fick kalasdagssemla och en fin bok med rosett och ett hemligt fack. I facket fanns det så mycket småprylar att de knappt fick plats - varken i det hemliga facket eller på bild - så ni får föreställa er hur det väller ut bokmärken, gem, lipsmacker, pusselbitar, hårspännen, armband och massvis med annat smått och (mer eller mindre) gott.

På hemvägen lyckades jag hamna precis i värsta snöovädret hittills i vinter och tyckte det var befogat att ta bussen trots att det knappt ens är en kilometer från pendeltåget hem.

P.S. Förlåt för att jag är så förtvivlat dålig på att svara på era kommentarer. Mår alltid lika dåligt när jag inser att jag glömt det - nu igen. D.S.



Hej på er. Tänkte bara informera om att jag nu officiellt bakat årets första semla och därmed gissnignsvis kommer producera semlor på löpande band från och med nu. Då jag, som vanligt, lyckats överdimensionera dem så orkar man inte äta mer än ungefär 3/4 utan att må riktigt illa, men ni är förstås välkomna över och smaka mindre mängder. Om ni vill alltså.



Under 2011 snittade jag ett musikalist evenemang i veckan. Det vill säga: Jag gick på femtiotvå olika konserter eller festivaler på ett och samma år.

Sammanlagt har jag, på alla dessa, lyckades jag se åttiofem stycken olika artister och några av dem fler än en gång (om jag lyckats räkna rätt vill säga). Det är mitt nuvarande rekord och jag hoppas kunna slå det nästa år - även om det inte känns särskilt troligt. Tittade igenom mina bilder och inser att jag inte ens lyckats fånga en bråkdel av dessa på bild, men här är ett litet urval för er som orkar titta. Nödvändigtvis inte de bästa. Bara så i vet.


Action Biker. Midaircondo. Lustmord. Weeping Willows. Sleigh Bells. The Naima Train. Little Marbles. The Baboon Show. Bright Eyes. Those Dancing Days. Teitur. The National. Hercules and Love Affair. Junip. The Wombats. Mogwai. Noah and the Whale. Gaby and the Guns. Sufjan Stevens. Serenades. Parker Lewis. Arcade Fire. Midlake. Lykke Li. The Ark. Yelle. Patrick Wolf. The Antlers. Wild Beasts. Wolf Gang.



I december fyllde jag, som sagt, tjugotvå. Och så var det ju julafton också där i samma veva. Av två av de finaste människorna på detta klot vi kallar för Tellus fick jag det som syns på bild nummer ett. Ett presentkort på en brunch på Berns någon-gång-när-vi-båda-är-i-Sverige-och-har-tid, en muminbricka till frukost på sängen, en klargul Symfoniorkesternkasse och vinyler i form av Neutral Milk Hotel - In the Aeroplane Over the Sea och Jens Lekman - When I said I Wanted to be Your Dog.

Av mig själv fick jag en senapsgul tröja och världens skönaste sockor.
Tack mig själv.
Och Louise.
Och Björn.



Slow Club. Egensydd cape. COS-tröja. Air France. Ljusslinga. Narcissism. Stereo. Ballonger. Sushi. Symfoniorkesternkasse. Weeping Willows. Julklapp. Wolf Gang. ♥. Bh. Guldknappar. Present. Stjärnsunds slott. Min kanin. Muminbricka. Taklampa. Morgonljus. Spegelbild. Middag. Senapsgult och rött. Vinglassamling.

Tidigare månader hittar ni här.
Vill ni följa mig på instagram heter jag spetsparasoll.




Tjugoandra till tjugosjunde december befann jag mig i min hemstad i södra Närke - Askersund. I ena handen hade jag med mig en kasse med julklappar och i den andra världens bästa människa. Vi hälsade på i stort sett hela min släkt, kortade luggen på mig, trimmade håret på honom, klädde upp oss, öppnade klappar, spenderade alldeles för mycket tid i sängen, klappade på kaninen och katten, tittade på staden där jag spenderat ungefär nitton av mina tjugotvå år i livet, tog bilutflykt och tittade på lite av kommunen, vandrade runt Stjärnsunds slott, spelade sällskapsspel och njöt så mycket vi kunde av att inte behöva laga mat.

Nu är man tillbaka i verkligheten och en lägenhet som är så stökig att jag mest bara mår dåligt av tanken på att städa upp i den. Men det är väl ganska charmigt det också antar jag - det organiserade kaoset.

Förresten så är det förstås Björn som tagit bild nummer två. Nu vet ni.