Över sommaren bor Björn längst ut i skärgården fem och ett halvt dygn i veckan. På en ö som ligger närmare Åland än Stockholms innerstad. Hans helger är måndagtisdag och mina är lördagsöndag så det blir liksom ännu mindre tid tillsammans än de där ett och ett halvt dygnen på grund av mina arbetstimmar. Så vi försöker ta vara på dem så gott det går även fast vi inte har tid att åka iväg någonstans längre än kanske fyra timmar i sträck. 
 
I måndags tog vi en snabb tur innan jag åkte till jobbet till Rosendal som är ganska fint, men långt ifrån min favoritslottsträdgård. Förmodligen mest för att det är så lättillgängligt och därmed löjligt mycket folk hela tiden. Kommer nog aldrig riktigt förstå vad som lockar med fullproppade parker och grönområden belamrade med så många filtar att man knappt ser gräset. Kanske är det också därför jag trivs bättre här ute på gröna linjen och drömmer om att flytta in i ett 1600-talshus i Vadstena av alla ställen i världen.
 
Annars är sommaren ganska orkeslös. Mitt ansikte är ständigt fyllt med röda sår efter stressångestfinnar och 30-35-gradersvärmen inomhus som blir när man inte får vädra. Mitt hår som jag varken orkar borsta eller tvätta mer än kanske en gång i veckan hänger i stripor och jag känner mig ständigt ovärdig att visa mig utomhus. 
 
Men i måndags när jag kom hem från jobbet, sådär som jag alltid gör runt 22:45 på vardagarna, åt vi tårta med hjortronsylt för att fira att världens bästa Louise fyllde år. Tjugotvå närmare bestämt. Det var ändå ganska så fint.



this song is for the rats who hurled themselves into the ocean
when they saw that the explosives in the cargo hold were just about to blow





0 (kärleks)brev




N A M E:

U R L:

M A I L / S E C R E T S :

T E X T:

REMEMBER, REMEMBER. THE FIFTH OF NOVEMBER