Första Way Out West-dagen var vi tidigt ute för att se första bandet som spelade: Poliça. Efter det så hade vi egentligen ingenting vi ville se resten av dagen, men hängde kvar vid Flamingo med Karin och Elis medan Krunegård spelade.
 
 
Efter ett tag insåg vi att vi ville utforska den där dungen och insåg att där var det mest bara trångt och jobbigt. På scenen spelade någon Yung Lean som David berättade massa rolig kuriosa om.
 
 
Efter ett tag hittade vi Jenny och Fanny som vi slog oss ner med i serveringsdelen av dungen. I ett hörn på några höbalar så vi kunde stirra ordentligt på övriga festivalbesökare.  
 
 
Sen ville David se National så vi begav oss iväg till Azalea och hamnade ganska långt fram på vänsterkanten. Dock så har jag aldrig riktigt förstått mig på The National utan tycker mest att det låter sömnigt så jag och Björn satte oss i kanten och drack gratis-Oatly innan vi bestämde oss för att gå och kika på Darkside istället. Hade aldrig hört dem förut och blev inte helt såld, men tror de skulle låta bättre på skiva (förmodligen delvis för att ljudet i Linné var urkasst hela helgen). Precis efteråt annonserade de att de skulle sluta spela tillsammans "for now", så det blev mer exklusivt än vi väntade oss.
 
 
Efter det samlades vi och planerade kvällskonserter, men jag var så trött i kroppen och huvudet att jag vandrade ensam hem genom Slottskogen medan Björn och David begav sig hela vägen till Tyrol.
 



this song is for the rats who hurled themselves into the ocean
when they saw that the explosives in the cargo hold were just about to blow





0 (kärleks)brev




N A M E:

U R L:

M A I L / S E C R E T S :

T E X T:

REMEMBER, REMEMBER. THE FIFTH OF NOVEMBER