Maxmål och lökringar till frukost i parken utanför Eriksdalsbadet, konstiga djungeldjur på scenen under Vulkano, häng med fina människor (typ Josefin, David, Mattias och Lea) i solskenet, bajamajaklotter, mjukglass, iamamiwhoami, Friendly Fires och till slut Teddybears med den bästa glitterkonfettin man kan tänka sig. 



Hängde med mitt supercrew i helgen bestående av Louise, Miriam som smitit hit från Göteborg och Björn som äntligen bestämt sig för att fly Jämtland och återvända till stället där hans namn står på dörren. 

Bubbelrosé i parken utanför i några timmar, shack matt i någon timme till och solsken som bytte till regn och tillbaka igen. Detta följdes upp av en fin sensommarkväll med lysnade bollar, smizing och spring på läktaren innan vi avslutade på Debaser med ännu mer musik och allt från drinkar till öl och Cola. 



Ja, alltså. Det blev ganska mycket där ett tag. Lyckligtvis bara regn en av dagarna, så det får väl ses som godkänt ändå. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva utöver bilderna för på det stora hela sprang jag mest runt med ett spelschema i ena handen och kameran i den andra för att hinna till så många diken jag kunde. Regnet gjorde att objektivet immade igen inuti sista dagen så mer eller mindre fantastiska ringar dök upp på majoriteten av bilderna jag tog under lördagen - med varierande resultat. (Ska jag vara ärlig var jag förbannad mest hela tiden.)
Nåja, jag fick ju i alla fall krypa ner i en säng efteråt istället för in i ett lerigt tält.

Artister på bild in order of apperance: Lilla Lovis, Mattias Alkbergs Begravning, Lilla Sällskapet, Little Marbles, Kristian Anttila, Urban Cone, Icona Pop, Laleh, Anna Ternheim, Glasvegas, Maskinen, Markus Krunegård, (Panda da Panda, Kapten Röd), Kaizers Orchestra, Alina Devecerski, Patti Smith, The Hives, Den Svenska Björnstammen, Rebecca & Fiona. 



Hej, jag är på Storsjöyran och försöker springa runt och se så mycket som möjligt. Har hittills insett att scenen på Stortorget är orimligt hög då man knappt kan se artisterna över kanten från fotodiket, Icona Pop är väldigt fabulösa (tfrots att de spelade samma låt två gånger), jag fortfarande inte är alltför lyrisk över att fota i stroboskopljus och att dekorationerna i taket på Cirkus-scenen är väldigt fina. 
 
Ja, det var väl allt för nu. Idag är sista dagen som mest ska ägnas åt Patti Smith och Hives samt hålla mig så långt ifrån Stortorget som möjligt när Lars Winnerbäck spelar. På söndag tar jag nattåget hem till Stockholm igen.



Den här veckan har hittills varit bland de jobbigaste i år. Med sista tentan innan sommaren på fredag (som mest bara känns som ett virrvarr av obegripliga siffror som inte vill göra som jag vill) och det faktum att jag i söndags lämnade av min andra hälft vid tåget för en sommar ~55 mil isär gör att livet just nu inte känns helt ok. Så, för att jag ska kunna somna innan klockan tre på morgonen då jag inte längre verkar veta hur man gör utan en arm runt mig och för att tårarna inte ska tränga fram vid minsta lilla motgång gjorde jag en playlist. Klicka på bilden för att lyssna på den. (Och har du inte spotify kan du se listan om du klickar här.)

Alla som spelar är svenskar. Lite är gammalt, lite är nytt. Allting är popmusik (med vissa inslag av typ soul och electro och annat spexigt). Nästan allting är dansvänligt. Varnar dock känsliga lyssnare för att ”definitionen av svensk pop” AKA Håkan Hellström inte går att finna på listan. (Och beklagar för alla er finsmakare att Peggy Lejonhjärta ännu inte går att finna på Spotify till allas vår stora sorg.)
Den är dock himla svängig ändå. Lovar.

P.S. Du som i Östersund igår gick fram till Björn och sa att han skulle hälsa att jag hade en fin blogg: Vad gosig du är! D.S.



Under 2011 snittade jag ett musikalist evenemang i veckan. Det vill säga: Jag gick på femtiotvå olika konserter eller festivaler på ett och samma år.

Sammanlagt har jag, på alla dessa, lyckades jag se åttiofem stycken olika artister och några av dem fler än en gång (om jag lyckats räkna rätt vill säga). Det är mitt nuvarande rekord och jag hoppas kunna slå det nästa år - även om det inte känns särskilt troligt. Tittade igenom mina bilder och inser att jag inte ens lyckats fånga en bråkdel av dessa på bild, men här är ett litet urval för er som orkar titta. Nödvändigtvis inte de bästa. Bara så i vet.


Action Biker. Midaircondo. Lustmord. Weeping Willows. Sleigh Bells. The Naima Train. Little Marbles. The Baboon Show. Bright Eyes. Those Dancing Days. Teitur. The National. Hercules and Love Affair. Junip. The Wombats. Mogwai. Noah and the Whale. Gaby and the Guns. Sufjan Stevens. Serenades. Parker Lewis. Arcade Fire. Midlake. Lykke Li. The Ark. Yelle. Patrick Wolf. The Antlers. Wild Beasts. Wolf Gang.




Den elfte november begav sig jag och Louise mot Medborgarplatsen för att möta upp Angie och se en av de stiligaste britterna som existerar - Patrick Wolf. Jag minns, ärligt talat, ingenting alls från konserten. Inte vilka låtar han spelade, om det jag ville höra fanns med i setlisten, hur många gånger han egentligen bytte kläder, hur lång tid det varade och så vidare. Fast det gör liksom ingenting för jag minns att det var fantastiskt och det är ju allt som betyder något i slutändan.

För övrigt vill jag dedikera hela detta inlägg till CamiToot; det största Patrick-fanet som någonsin korsat min väg.



Om mindre än tre veckor fyller jag tjugotvå. Samma dag ska jag på kursintroduktion i två timmar klockan åtta på morgonen, ha en tre timmar lång föreläsning till på eftermiddagen, samt skriva en omtenta för typ femte gången vid 17:00 då jag var två poäng från godkänt senast. Detta känns inte helt okej och jag tycker att karma kunde varit lite rarare mot mig, men gissar på att jag får allt sånthär iår och därmed (förhoppningsvis) har noll göromål nästa år. Då är det ju trots allt ett såntdär datum där alla siffror är lika.

Nåväl, trots denna misär kommer jag åtminstone avsluta kvällen i det finaste av sällskap. Tillsammans med ett av mina favoritband som jag nu ska se för fjärde gången inom loppet av ett år - Weeping Willows. Personligen anser jag att Magnus Carlson har en av Sveriges mest fantastiska röster och det kryper i mig bara av vetskapen att snart återser jag honom och de andra igen.
Bevis på min fangirlighet vad gäller detta band, och då framförallt dess sångare, var att när jag och Louise var och tittade på Jens Lekman på Södra Teatern, så satt Magnus tre stolar bort. Detta resulterade i att jag blev helt röd i ansiktet och inte riktigt kunde koncentrera mig på Jens första halvan av konserten - trots att det var därför vi var där. Så ja, jag är en fangirl ibland när jag inte riktigt kan hjälpa det och jag hoppas att jag lyckas plocka på mig ännu en setlist denna gång.




We've never been much chop at all that sensual stuff / One of us always seems to stop before the other's had enough / Like a self-help manual that's been written in Braille it seems the more that we touch the more we learn about our failings / I'm struck speechless by the nape of your neck, but your requests and suggestions have a similar effect / A litany of prettiness and pettiness, too I reckon every second second we come up with something new / I tried to write an opera for us, but I didn't get that far / 'Cause trying to sum you up in song is like catching sunlight in a jar / Complex, completely credible love - the kind that is made, not handed to you from above / Is difficult to talk about and harder to write like the rhythm of a pulse, or the contours of firelight / Overblown libretto and a sumptuous score could never contain the contradictions I adore / We can just be chaos and then something aligns it's so hard to contain, maintain it or define it / I tried to write another chorus, but I didn't get that far / 'Cause trying to sum you up in song is like catching sunlight in a jar / It's like catching sunlight in a jar




I tisdags hade jag täckt golvet med en madrass och lyckats få in fem personer på trettiotvå kvadrat. Det var trångt och mysigt och blev helt förfärligt stökigt på en halv sekund, men det är inte alls poängen. Poängen var att jag, Miriam, Sandra och Louise skulle se Sufjan Stevens efter månader av väntan.

Några dagar innan hade jag vunnit två extra fribiljetter (Börjar nästan kännas pinsamt att erkänna det vid det här laget. Förstår inte hur jag kan ha denna tur.) som jag desperat försökte dela ut via facebook och twitter då jag redan hade en biljett själv, men som ingen verkade vilja ha. Hur kan man inte vilja se Sufjan Stevens gratis!? Vi var alla förbryllade, men till slut gav jag den ena biljetten till fina Björn som åter igen var på Stockholmsbesök och den andra twittrade jag ut en halvtimme innan konsertstart till den här tjejen som, trots att jag tyvärr inte ens fick träffa henne utan lämnade biljetten till en av hennes vänner, verkade vara överlycklig.

Jag kommer ihåg att jag insåg någon gång strax efter årskitftet 2007 att denna karl några veckor tidigare befunnit sig inom räckhåll, på Berns närmare bestämt, under sin Illinoise-turné. Och jag hade lyckats totalt missat det. Det spelade ingen roll att det varit 20-årsgräns och jag själv bara precis passerat sjutton för jag hade inte ens varit medveten om att mannen som öppnade mina ögon för folkmusiken på riktigt och fick mig att utnämna banjon till mitt favoritinstrument hade varit i samma land. Och därför satt jag, som nämnts i tidigare inlägg, och panikbokade biljetter till detta evenemang minuterna efter att de släpptes för att absolut inte missa det hela.

Några förväntningar? Självklart.
Höga sådana? Herregud ja.
Med projekterad stjärnhimmel på en genomskinlig duk framför bandet och vita änglavingar på ryggen började han med vackra Seven Swans. Jag klämde hårt i Miriams hand för att inte börja skaka av lyckoruset för äntligen, ÄNTLIGEN, såg vi honom och fick höra hans ljuva stämma på riktigt. Efter detta kändes det dock som att någonting snedtände inom den charmiga amerikanen och neonet, konfettin, rymden och framtiden tog över. Resten av programmet bestod egentligen av Age of Adz-material, som jag visserligen lärde mig uppskatta lite mera nu än innan, men som också var en liten besvikelse då jag längtade innerligt efter att se något i stil med det här. Missförstå mig rätt - det var bland det häftigaste jag sett någonsin. Rymdskepp, konspirationsteorier, musik baserad på rörelse istället för på berättelse, autotuner och så mycket neon och UV-lampor att jag hann se tre års dos på bara någon timme, men jag ville ha lite Illinoise också och trodde även vi skulle få det då vingarna stod där i kanten och väntade från konsertstart.

Men vi fick inget extranummer. Alls. Efter det långa lyckopillret Impossible Soul tändes lamporna och roddarna började plocka bort instrument medan publiken fortsatte applådera och stampa i golvet efter mermermer. Till slut förklarade en vakt att Sufjan tydligen hade bråttom vidare någon annanstans och behövde därför sluta tidigt och att han lovat att kompensera detta nästa gång han kom till Sverige. Fylld av frustration och en blandning av eufori och ilska gick vi sorgsna ut från Cirkus och kastade ännu en blick upp mot ballongerna i taket som ännu hängde kvar. Gissningsvis i väntan på att sista låten på den egentliga setlisten - Chicago.

"Magiskt upphöjt till LSD gånger infinity - i korhet." beskrev jag det på vagnen tillbaka mot stan några minuter efteråt. "Dock världens besvikelse att han inte körde extranummer."
Jag håller fortfarande med mig själv.

(Och ja, det här inlägget är ett bevis på att jag, ibland, är världens största fangirl.)




Söndagen spenderades med att äta på Wagamama och skvallra med födelsedagsbarnet (bild #1&8) om gemensamma vänner. (Sånt där som man alltid gör, men låtsas om att man är så mycket bättre än att göra. Ni vet.) For efter det vidare mot söder och trippade in på Strand för att möta upp Louise och Sandra (bild #2&3) och titta på Noah and the Whale (bild #4-7)

Det var kalasfint och lite bättre än jag väntat mig. Brukar oftast bara se band jag tycker mycket om och har en relation till. Därmed har jag också ofta alldeles för höga förväntningar för att kunna bli chockad. I det här fallet har jag varit lite: "Ja, jo. De släppte ett rätt trevligt album '09 och.. eh.. ja." och inte så mycket mer än så, vilket var kanonbra. Låga förväntningar är egentligen alltid det bästa. Hur som helst så tokdansades det framme vid scenen, jag sjöng med i de få låtar jag kunde och improviserade på resten. Sen for jag tillbaka hem i natten till min roomie. (Som nu åter igen bloggar! Hurra!)
Extra fint slut på dagen var att när jag vandrade hem från tåget så luktade det sommarregn. Somnade lycklig.




Hittade idag en lista hos Lisa där hon listade kändisförälskelser och under första punkten fanns en personlig favorit - Fredrik Strage. Ack, denna karl. Musikjournalister som är klipska och rappa samt har bra humor och en gnutta självdistans kan vara det bästa som finns. Kom då att tänka på ett klipp jag såg på Nyhetsmorgon för över ett år sedan. Runt åtta minuter in och fram till slutet hittar vi en av de underbaraste konversationer jag någonsin hört komma ut ur denne mans mun.
(Och jag älskar att han också gillar Meatloaf. Själv har jag fått det från pappa.)

"Bat out of Hell-skivan tycker jag är på samma nivå som Springsteens Born to Run.
Det är verkligen storslagen rockmusik när den är som bäst."
"Men varför tror du inte han tog samma plats om det är så bra musik?"
"För att han kallar sig själv för köttfärslimpa.
Och det är faktiskt,
hur man än vrider och vänder på det,
förmodligen rockhistoriens absolut sämsta artistnamn.
"



De senaste dagarna har jag trängt in mor, far, syster, mormor, morfar på mina 32 kvadrat. Det var trångt och varmt, men fungerade över min förväntan. Kyl och frys är nu så fulla att jag måste använda mina exceptionella tetris-skills för att få in allting och mitt saldo förändrades rätt så drastiskt.

"Jag tycker du ska ha det här."
-sträcker fram två sedlar med Karl XI på-
"Men mormor.. Det är ju jättemycket.."
"Nej. Inget tjafs. Ta det nu och håll tyst. Bra."
"Men.. öh.. ok.."

Sitter nu och är allmänt förvirrad över varför sidvisningarna här varit ca 250-500 mer än det unika besöksantalet de senaste tre dagarna samtidigt som jag lyssnar på Yelle och IAMX nya album.
Bara tolv dagar kvar nu. Peppen börjar infinna sig.



En hel dag av intensivt informationssamlande. Typ som "Den huministiska/akademiska kritiken mot byråkrati". Eller vilka de tre nyckelfaktorerna som främjat den ekonomiska tillväxten är (aka "de tre i:na"). Eller vad Hecksher-Ohlin-teorin är för något. Och massvis med annat jag förmodligen ändå kommer glömma bort om några timmar. Vilket i sin tur kommer leda till att jag sitter helt nollställd på tentan imorgon bitti.
Turligt nog har jag den roligaste gruppen jag hitills träffat på under den här utbildningen så det gör inget att det är så himla trist och mycket. Dessutom har vi ju föreläsningsanteckningarna vi fått utdelade där läraren stavat bland annat polisen - "policen". Sånt förgyller sannerligen vardagen.

I övrigt upptäckte jag alldeles nyss att en av mina största konsertönskningar, sedan jag missade den förra i November 2006, kommer att gå i uppfyllelse. Sufjan Stevens spelar på Cirkus i Maj. Biljetterna släpps fredag morgon och jag kommer fullkomligt strunta i det faktum att mitt saldo kommer stå på ~800 efter att bara ha betalt räkningar den här månaden.
Det kommer vara värt det.



Att vara född några decennium tidigare än nu känns som en ganska fin grej. Leva i en annan tid.
När det fortfarande dök upp one hit wonders som faktiskt gick att lyssna på.



Det blev onsdag och efter två föreläsningar som kändes som en evighet var tog jag och Mirr oss mot tågen in till stan för att kolla på Bright Eyes. Mötte först upp Clara och åt paj i gamla stan. Pratade och hate:ade på folk som pratar om band som "såååå kommer till -insert random festival-" trots att det inte finns bekräftat någonstans. Sådär så man får upp gigantiska förhoppningar och sen blir besviken över att det inte är sant.

Debaser. Chillade, njöt av fina First Aid Kit på de bakre raderna och begav oss till sist in i publikhavet. Började en bit bak, men då min förmåga att tackla crowds är fenomenal så var vi framme på rad tre efter bara några låtar.
Har ärligt talat aldrig varit något Bright Eyes-fan över huvudtaget och köpte biljett mest för att "Ptja, de är ju inte här så ofta så det är väl bäst att passa på typ." så egentligen vet jag inte alls vad jag gjorde på rad tre. Det enda jag kan komma på är ju att jag råkar älskar ruset av att vara på en förbaskat bra spelning mitt bland massvis av hängivna fans. Note: Inte jobbigt hängivna fans. Det finns en fin gräns där.

Det var en ganska bra spelning ändå om man frågar mig - tjejen utan koll. Träffade i hast på Kasper som var lite bitter över att setlisten till största delen innehöll nytt material. Sprang på Emelie (aka Bright Eyes-experteN) som tyckte det varit bra, men inte den bästa BE-konserten hon varit på. Clara som stått längst fram dog Bright Eyes-döden. Resten utav den förvånansvärt stora skara människor jag kände som skulle vara där såg jag inte skymten av konstigt nog.

Så vandrade vi trötta mot Södra Station. Mirr köpte en Cola i hopp om att den skulle bota förkylningen. Hon var betydligt gladare än bild #5 visar, men febern och misären tog stundvis över sorgligt nog.
Och så åkte vi tillbaka ut i förorten.



Den senaste veckan har varit ofantligt intensiv, samtidigt som det varit det mest avslappnande och bra på länge. Sällskap i mångfald från (södra) Sveriges alla hörn och min första konsert på två(!) veckor. Herrejösses.
Har massvis med bilder med varierande snygghetsgrad och de kommer någon gång. Förhoppningsvis inom kort, men jag har ganska så exakt 1020 sidor om ekonomihistoria, fenomenet marknad och Sveriges näringsliv att läsa och memorera tills om en vecka. Och sen en omtenta i Ekonomisk vetenskap & metod tisdagen efter. Så det är kort sagt lite mycket nu, men det kommer nog gå bra. Hur flummigt, diffust och osammanhängade det än må vara.

Fast egentligen skulle ju det här inlägget ägnas åt att offentliggöra att del två i min och Miriams fabulösa spellisteserie äntligen blivit klar. Vi började egentligen med den direkt när del ett var klar, men det rann ut lite i sanden - tills nu då. Det krävdes en reunion för att peppen skulle sätta igång igen och nu är den äntligen klar. Reglerna var ungefär desamma som för den förra, men med artisternas/bandens namn istället för låttitlarna. Och inget om någon tidspress.
Från oss till er: Intellektuellt, pt2
Please do enjoy.

(Vill du även höra den första spellistan går den att hitta här.)



Igår slutade White Stripes att existera och jag kommer aldrig att kunna kryssa av "Se White Stripes live" från min lista över saker jag ska göra innan jag dör.



För tillfället känner jag mig som världens tråkigaste människa som inte gör något annat än att läsa. Alternativt går till bibblan för tredje, fjärde, femte gången för att se om de hittat böckerna jag inte får reservera ännu. Alternativt åker till Strand en fredagskväll för att se Weeping Willows briljera för andra gången på fem veckor.

Så, för att kompensera min tråkighet länkar jag till ett jättefint album och en houseshow från -97 med samma band. Det är lite synd att jag då knappt hunnit fylla åtta och inte hade någon aning om allt det fina som fanns utanför småstadsidyllens gränser. Man hade ju kunnat vara i en källare i Georgia och lyssnat på Neutral Milk Hotel.



det är natt / vi sitter fast / i ett svart berlin / efter elfte dan / på autobahn / rasade maskinen / och dubbelrum / men dubbelbokning / ni får bo / hos en engelsman / som känner han / som boka kvällens show / det räcker nu / du blundar / och släcker nu / det har gått sju svåra år / det måste snart bli bättre / (svåra år) / lite hårda ord / men det har gått / sju svåra år / du orkar inte längre / (svåra år) / sju svåra år / det är sval festival / i ett hett new york / men det låter som en fritidsgård / i kisa '94 / sju timmars flyg / för att bli dryg / och stursk på fyllan / mot en indienörd / från williamsburg / som dissar dylan / det räcker nu / du blundar / och släcker nu / det har gått sju svåra år / det måste snart bli bättre / (svåra år) / lite hårda ord / men det har gått / sju svåra år / du orkar inte längre / (svåra år) / sju svåra år / (svåra år) / (svåra år) / (svåra år) / sju svåra år / det räcker nu / du blundar / och släcker nu / det har gått sju svåra år / det måste snart bli bättre / (svåra år) / lite hårda ord / men det har gått / sju svåra år / du orkar inte längre / (svåra år) / sju svåra år / (svåra år) / (svåra år) / (svåra år) / (svåra år) / (svåra år) / (svåra år)