► Rensar och räknar ihop fragment av 2010. Hittar minnen i form av kvitton från Hemköp Stigbergstorget, den extrainköpta tågbiljetten hem på grund av stoppsignalen strax innan Sundbyberg, ICA i Emmaboda och 10-bitars på sushistället i Uppsala. Det hände så mycket och ändå minns jag inget av det så länge jag inte har ett konkret bevis mitt framför ögonen. Alla de bra sakerna samlas och gömmer sig allra längst bak.
► Och så är den här igen. Ensamheten. Den där jag annars brukar omfamna hårt men ömt. Lite som om man inte sett den på flera decennier. Den som varit den enda som alltid funnits där ända sedan jag började minnas. Den som tidigare än vanligt gjorde mig självständig och fick mig att inse att inget blir gjort om man inte gör det själv. Den som intalat mig att alla andra bara sviker, ljuger och skrattar bakom ryggar.
► Tänker jag att jag också vill skriva om perfekta nyckelben, mjuka läppar i nacken och ögon djupare än oceaner. Men att skriva om saker man inte har och aldrig har haft tycker jag bara är bluff och båg och till för långa romaner - inte för löjliga utfall på allmän plats.
När man har lite tråkigt. Eller är lite ledsen. Eller frustrerad. Eller något annat som inte känns så himla bra.
Det är ovanligt nära till fönsterkarmen och nödpaketet med ångestcigaretter, men de stannar på hyllan.
Men.
Som alltid finns det minst ett 'men'. För om allting skulle gå fint och smärtfritt skulle det ju inte alls vara lika roligt/spännande/underhållande/etc för whoever det nu är som gillar att leka med mitt liv.
Men #1: Jag har ingen inkomst. CSN envisas fortfarande med att sju poäng till ska in i systemet innan de kan bevilja mig några pengar. Tentan jag skrev är inte färdigrättad ännu vilket betyder att jag måste vänta minst någon vecka till för att se om den blev godkänd innan jag kan skicka iväg ännu en ansökan till CSN som de i sin tur ska ligga och tugga på några veckor innan de kan komma med ett beslut.
Men #2: Min hyresvärd. Och nej, då menar jag inte att min hyresvärd är någon bitter hagga - snarare tvärtom. Det känns på något vis som att hon halvt adopterat mig, vilket låter helknäppt då jag bara bott där två veckor. När min far idag plockade upp mig berättade hon vitt och brett (med polsk brytning förstås) om hur trevlig/duktig/snäll/omtänksam/ordningsam/ödmjuk jag är, hur mycket hon kan lita på mig, hur bra det funkar ihop med katterna som ligger och spinner i min säng var och varannan dag och att hennes dotter ser mig som 'the big sister she never had'. När hon lagar mat frågar hon hela tiden om jag vill smaka eller ta en tallrik jag också. Kollar in för att se hur jag mår, vad jag gjort idag, prata om problem med hennes exman, etc.
First of all: Grattis till alla er som sökt utbildning av något slag till hösten och idag blev antagna.
Second of all: Jag önskar jag vore en av er.
Ringde upp växeln. Pratade med en trevlig kvinna som bläddrade fram det hon kunde hitta bland av mina grejer. Det hon hittade var ett försättsblad. Det vill säga bladet som antagningen scannar in för att skicka med betyget där namn och personnummer står - typ som en bekräftelse om jag fattade det rätt.
Problemet i mitt fall är att det finns inget mer än ett försättsblad. Det är tomt. Det enda som finns i datorn att registrera är mitt namn och personnummer. Blev kopplad till en handläggare som tyckte detta var mycket märkligt då man självklart inte scannar in ett försättsblad om det inte finns något annat att ha med det. Försättsbladet måste vara före någonting helt enkelt. (No shit?)
Så, de har alltså fått in någonting jag skickat till antagningen (och det enda jag skickat är ett betygsdokument...), men det har inte lyckats komma in i datorn.
Mitt öde ligger nu alltså i händerna på den trevliga handläggaren. Att han ska få svar på sitt mail till inscanningsmänniskorna och att de ska hitta mitt betyg (som de uppenbarligen tappat bort) och göra om och göra rätt.
Tills vidare är jag arbetslös, obehörig och struken från mitt studieval.
Jag vill egentligen gråta, men det kommer ingenting.
Uppenbarligen händer allting faktiskt just mig ibland.
"Vissa blir galna av isolering, jag blir bara bitter."
"Bitter är bättre."
"Hade nog hellre varit galen atm."
"Why?"
"Då hade jag kunnat utveckla schizofreni och åtminstone haft mig själv att prata med."
Det borde vara förbjudet att lämna mig ensam med mig själv för länge.
I-landsproblem som dykt upp under dagen:
- Spotify dödar mig mentalt med en tävling om att få träffa Joshua Radin efter hans spelning på Debaser på tisdag som jag inte kan närvara vid och därför spelar det inte ens någon roll om jag skulle råka vinna eller inte. Jag väljer att gråta istället för att ens försöka vinna det. Min tur ligger ju på minus 57 i vanliga fall så varför skulle det gå bättre nu? Jo, enda anledningen till varför det skulle kunna gå bättre är för att högre makter vet om att jag ändå inte kan utnyttja priset i fråga.
- Simon Norrsveden meddelade idag att han ska sluta blogga. Detta är mer eller mindre katastrof. Vems fiffiga roligheter ska jag nu läsa hela dagarna?
- Randomlyssnar på Spotify och inser att jag hört Reverend and the Makers-låten Hidden Persuaders förut. Dvs förut som i någon annanstans än på Spotify. Att jag inte kommer på varifrån får mig att slita mig i luggen.
- Jag vill ha en lookbook. Men jag känner ingen som har lookbook och kan därmed inte heller få en invite. Så jag kommer aldrig få tag i en lookbook. Detta faktum får mig att bli på ett humör som jag klassar ligger någonstans mellan ledsen och förkrossad.
Jag borde sova.
Upptäckte att jag inte kan få på mig ännu ett par jeans. Trots att jag gått ner ett kilo. Hurra?
(Note to self: Se det positivt. Du har ju bara 2.8 BMI kvar att gå ner nu om du vill se ut som du gjorde förra året.)