► Insåg i lördags att jag inte vet hur jag ska betala min hyra på måndag. Insåg att det inte spelade någon roll att jag suttit uppe till efter tolvslaget den sjuttonde för att lämna studieförsäkran tidigast möjligt och därmed ha en chans att få pengarna i tid trots CSNs galna handläggningstider. Det är ju ingenting alls så länge man inte är registrerad på vårterminen. Och det kommer inte hända förrän, om turen är på bra humör och lärarna inte är segare än vanligt, på torsdag. Eller fredag. Och så ännu mer handläggningstider.
Men pengabrist ordnar sig i slutändan. Det gör det. För mina föräldrar är snällare än jag förtjänar och jag kommer vara skyldig dem ett mindre slott innan jag hunnit fylla 25. Det är då skuldkänslorna träder fram och säger att de alltid kommer finnas där och påminna mig om att jag aldrig kommer kunna ge tillräckligt tillbaka.

► Rensar och räknar ihop fragment av 2010. Hittar minnen i form av kvitton från Hemköp Stigbergstorget, den extrainköpta tågbiljetten hem på grund av stoppsignalen strax innan Sundbyberg, ICA i Emmaboda och 10-bitars på sushistället i Uppsala. Det hände så mycket och ändå minns jag inget av det så länge jag inte har ett konkret bevis mitt framför ögonen. Alla de bra sakerna samlas och gömmer sig allra längst bak.

► Och så är den här igen. Ensamheten. Den där jag annars brukar omfamna hårt men ömt. Lite som om man inte sett den på flera decennier. Den som varit den enda som alltid funnits där ända sedan jag började minnas. Den som tidigare än vanligt gjorde mig självständig och fick mig att inse att inget blir gjort om man inte gör det själv. Den som intalat mig att alla andra bara sviker, ljuger och skrattar bakom ryggar.
Den som jag just nu önskar ond bråd död.
Och att jag aldrig behövt stöta på den alls.

► Tänker jag att jag också vill skriva om perfekta nyckelben, mjuka läppar i nacken och ögon djupare än oceaner. Men att skriva om saker man inte har och aldrig har haft tycker jag bara är bluff och båg och till för långa romaner - inte för löjliga utfall på allmän plats.
Tänker att det vore ganska fint att hitta någon man tycker om som är allt annat än de där som only tell me they love me when their drunk. Att aldrig mer behöva känna att en dialog med undertecknad bara kan uthärdas och hållas vid liv när part tvås promillehalt skjuter i höjden.
För det är inte särskilt vackert, eller romantiskt, eller sagolikt.
Det är bara så det är.



När man har lite tråkigt. Eller är lite ledsen. Eller frustrerad. Eller något annat som inte känns så himla bra.

Då kan man leka med det här.
Eller det här.

Så blir man (eller ja, i alla fall jag..) lite gladare.



Natten fylls med fem liter te. Kalenderfixande, paketinslagning, funderingar, Weeping Willows. Frustrationen ökar i styrka ju längre idéerna lyser med sin frånvaro. Orden blandas ihop och varje mening blir ett oförståeligt virrvarr. Samtidigt försvinner världens alla färger. Kan inte avgöra om det är insomnia eller om dygnet vände sig ur led igen lika snabbt som det kom i ordning, men kroppen, ögonen, tankarna, kan inte slappna inte av.

Det är ovanligt nära till fönsterkarmen och nödpaketet med ångestcigaretter, men de stannar på hyllan.
För den här gången.



I Närke möts man av snöblandat regn. Tackar för 'välkommen hem'-presenten och ber om kvittot för att kunna returnera. De har ändrat lite med vägen vid Netto, möblerat om i vardagsrummet och min lillasyster har en ny, visserligen lånad, mobiltelefon hon knappt ens vet hur man svarar i. I övrigt har nog tiden stått stilla sen jag var här för tre veckor sen.
På skrivbordet i mitt 'flickrum', som egentligen inte kan kallas för flickrum, hittas senaste numret av Plaza, diverse klädkataloger och ett paket med två kjolar. Herr Bowie virvlar runt i vinylspelaren jag innerligt saknat och, note to self, ska önska mig ordentliga högtalare till medan jag tittar med avsmak på de fula lakanen min mor bytt till efter den senaste nattgästen.

Fast det var ju inte det jag skulle skriva om egentligen.

Egentligen skulle det här inlägget handla om det faktum att jag tackat ja (inte bara kanske längre) till en etta på 32,5 kvadrat på Röntgenvägen 5. Inflyttning 8 nov. Jag har inte sett den ännu utan ska göra det på måndag och bestämma mig slutgiltigt då, men det känns som att det kommer bli av. Bara några minuters gångavstånd till skolan och egentligen det bästa som kunde hänt mig för tillfället.

Men.
Som alltid finns det minst ett 'men'. För om allting skulle gå fint och smärtfritt skulle det ju inte alls vara lika roligt/spännande/underhållande/etc för whoever det nu är som gillar att leka med mitt liv.

Men #1: Jag har ingen inkomst. CSN envisas fortfarande med att sju poäng till ska in i systemet innan de kan bevilja mig några pengar. Tentan jag skrev är inte färdigrättad ännu vilket betyder att jag måste vänta minst någon vecka till för att se om den blev godkänd innan jag kan skicka iväg ännu en ansökan till CSN som de i sin tur ska ligga och tugga på några veckor innan de kan komma med ett beslut.
Och jag kan egentligen inte göra ett dyft för att skynda på processen.
Och att snylta på mina föräldrar för att ha råd att bo och äta ger mig nästan mera ångest än att inte ha något tak över huvudet alls.

Men #2: Min hyresvärd. Och nej, då menar jag inte att min hyresvärd är någon bitter hagga - snarare tvärtom. Det känns på något vis som att hon halvt adopterat mig, vilket låter helknäppt då jag bara bott där två veckor. När min far idag plockade upp mig berättade hon vitt och brett (med polsk brytning förstås) om hur trevlig/duktig/snäll/omtänksam/ordningsam/ödmjuk jag är, hur mycket hon kan lita på mig, hur bra det funkar ihop med katterna som ligger och spinner i min säng var och varannan dag och att hennes dotter ser mig som 'the big sister she never had'. När hon lagar mat frågar hon hela tiden om jag vill smaka eller ta en tallrik jag också. Kollar in för att se hur jag mår, vad jag gjort idag, prata om problem med hennes exman, etc.
EFTER TVÅ VECKOR!
Och så tänker jag lämna dem efter bara cirka 40 dagar för att låta dem gå igenom ännu flera jobbiga intervjuer från massa skumt folk som svarar på blocketannonser.

Mitt ångestfyllda samvete dog just av överbelastning.



First of all: Grattis till alla er som sökt utbildning av något slag till hösten och idag blev antagna.
Second of all: Jag önskar jag vore en av er.

Ringde upp växeln. Pratade med en trevlig kvinna som bläddrade fram det hon kunde hitta bland av mina grejer. Det hon hittade var ett försättsblad. Det vill säga bladet som antagningen scannar in för att skicka med betyget där namn och personnummer står - typ som en bekräftelse om jag fattade det rätt.
Problemet i mitt fall är att det finns inget mer än ett försättsblad. Det är tomt. Det enda som finns i datorn att registrera är mitt namn och personnummer. Blev kopplad till en handläggare som tyckte detta var mycket märkligt då man självklart inte scannar in ett försättsblad om det inte finns något annat att ha med det. Försättsbladet måste vara före någonting helt enkelt. (No shit?)
Så, de har alltså fått in någonting jag skickat till antagningen (och det enda jag skickat är ett betygsdokument...), men det har inte lyckats komma in i datorn.

Mitt öde ligger nu alltså i händerna på den trevliga handläggaren. Att han ska få svar på sitt mail till inscanningsmänniskorna och att de ska hitta mitt betyg (som de uppenbarligen tappat bort) och göra om och göra rätt.
Tills vidare är jag arbetslös, obehörig och struken från mitt studieval.

Jag vill egentligen gråta, men det kommer ingenting.
Uppenbarligen händer allting faktiskt just mig ibland.



"Vissa blir galna av isolering, jag blir bara bitter."
"Bitter är bättre."
"Hade nog hellre varit galen atm."
"Why?"
"Då hade jag kunnat utveckla schizofreni och åtminstone haft mig själv att prata med."

Det borde vara förbjudet att lämna mig ensam med mig själv för länge.



I-landsproblem som dykt upp under dagen:
- Spotify dödar mig mentalt med en tävling om att få träffa Joshua Radin efter hans spelning på Debaser på tisdag som jag inte kan närvara vid och därför spelar det inte ens någon roll om jag skulle råka vinna eller inte. Jag väljer att gråta istället för att ens försöka vinna det. Min tur ligger ju på minus 57 i vanliga fall så varför skulle det gå bättre nu? Jo, enda anledningen till varför det skulle kunna gå bättre är för att högre makter vet om att jag ändå inte kan utnyttja priset i fråga.
- Simon Norrsveden meddelade idag att han ska sluta blogga. Detta är mer eller mindre katastrof. Vems fiffiga roligheter ska jag nu läsa hela dagarna?
- Randomlyssnar på Spotify och inser att jag hört Reverend and the Makers-låten Hidden Persuaders förut. Dvs förut som i någon annanstans än på Spotify. Att jag inte kommer på varifrån får mig att slita mig i luggen.
- Jag vill ha en lookbook. Men jag känner ingen som har lookbook och kan därmed inte heller få en invite. Så jag kommer aldrig få tag i en lookbook. Detta faktum får mig att bli på ett humör som jag klassar ligger någonstans mellan ledsen och förkrossad.

Jag borde sova.




Upptäckte att jag inte kan få på mig ännu ett par jeans. Trots att jag gått ner ett kilo. Hurra?

(Note to self: Se det positivt. Du har ju bara 2.8 BMI kvar att gå ner nu om du vill se ut som du gjorde förra året.)