Att inte räcka till är en känsla jag avskyr. Att inte veta vad man ska säga för det man säger hjälper ändå inte någon annan än en själv då råden är anpassade efter hur du själv hanterar saker. Att sitta (enligt eniro) 45,98 mil från en av de människor jag skulle vilja klassa som en av de viktigaste i mitt liv och höra att livet börjar mörkna igen gör rätt ont.
Håll ut, i mars blir avståndet noll. Och jag önskar tiden gick lite snabbare.

Personligen håller jag allting inombords. Det enda folk vet om mig är ytliga skitsaker som egentligen inte spelar någon roll. Saker jag gillar och ogillar och annat småkrafs. Litar överlag inte på människor. Är nog mer cynisk än jag vill erkänna och sprider ut de få aningen mer djupa sakerna om mig själv till olika personer - mest för att om någon av dem skulle svika mig och sprida det vidare skulle bara en sak komma ut och inte allting. Kallprat, det där som alla andra anser som slöseri med tid, är lite som min bästa vän. Man behöver inte gå in på detaljer och på frågan "Hur är det med dig?" är svaret nästan per automatik 'bra'.
Jag beundrar människor som slänger ut sitt hjärta, själ och innersta till andra. För själv kan jag inte.

I övrigt..
..har jag dåligt samvete för att jag glömde bort systra mis 20-årsdag och att jag inte ens hade en present i åtanke. (Nu vet du. Och resten av världen. Förlåt. Jag skäms.)
..mötte jag upp vargen inne i stan för att reafynda. Men Urban Outfitters var stendött, vi hittade ingenting värt att fynda och gick istället mest runt och gnällde över(jag)/skrattade skadeglatt åt(jocke) slasket som läckte in i mina skor.
..var jag på fotomässan och Fotografiska i helgen med Angie. Vi hälsade på Johanna och John, stötte på Niklas och däremellan hade vi sleep-over och kollade på film at my place. (Vilket även gör henne till den första förutom min mor och far som hälsat på.)
..bytte jag äntligen ut den den där sidospalten. Och satte in lite fler länkar till bra människor jag känt länge, bara träffat någon gång eller inte träffat alls men tycker verkar vara himla fina ändå. (Den behöver utökas lite till egentligen)
Och en lulzig robo.to-ruta där det förmodligen är tänkt att jag ska se löjlig ut mest hela tiden.



Ordet "styrkekram" kan vara det löjligaste jag läst på länge.
Använder folk det på allvar? Och vad i hela friden ska det innebära? Ska jag må extra bara för att någon inte bara skriver kram till mig utan STYRKEkram i kommentarsfältet eller på facebook?
wtf?
Jag skäms.



Jag har nog aldrig förstått det det med valborg.
Vad är det man firar? Varför firar man det? Varför går firandet numera i nittionio fall av hundra ut på att hiva i sig så mycket alkohol att man dagen efter knappt ens minns att man lämnade huset?
Det är ett ungefär lika stort frågetecken för mig som varför man ska festa på juldagen. (Det undrar jag också vem som hittade på för övrigt. Vet någon så får du gärna höra av dig.)

Idag är jag nästan glad att jag bor 20 mil från alla mina vänner. Då slipper jag behöva höra "Men varför inte?!?" när man säger att man inte kan se poängen. Att man inte förstår varför.
Nu förstår alla redan i förväg att jag inte kan ta mig någonstans.
Thank god.

Så. Vad gör man om man sitter i ingenstans, ens föräldrar är på parmiddag och man har en lillasyster som utgör ett av de där nittionio fallen av hundra?

Jo, man läser Plaza Magazine som kom igår tillsammans med premiärnumret av Plaza Deco som bland annat innehåller ett fjorton sidor långt repotage om det här huset. Design i mitt hjärta.
Och så tittar man på Cloudy with a chance of Meatballs. Såklart.



Min tid rinner emellan mina fingrar. Jag hinner ingenting.
Sätter mig ner en stund och stirrar med ångest i blicken på matteboken och försöker glömma bort att prov #2 skrivs på torsdag eller fredag. (Beroende på vad min stupida lärare säger. Är obeskrivligt förbannad över att han tvingar mig till Laxå för att skriva provet. "Jag vill gärna se mina elever minst en gång och det är en annan Askersundstjej (notera: hatobjekt från min sida) som du kan samåka med! Bra va!" Notera att detta är en DISTANSKURS, vilket ska betyda att du knappt behöver veta vad din lärare heter för att få läsa den; än mindre se denne. Måste anstränga mig något oerhört för att inte skriva elakheter i mina svarsmail. Har lovat mig själv att vara riktigt jävla otrevlig mot honom when we eventually meet.)

Sedan stirrar jag på högen med filmer jag borde se, men inte orkar eller vill då jag inte gillar att slösa bort två timmars vaken tid med att titta på en film när jag ju faktiskt har viktigare saker att göra. Som att räkna matte.

Tittar vidare mot mappen med new albums of the year för att hitta något att recensera. Och hittar flera jag skulle kunna recensera, men min skrivkramp verkar inte ha släppt helt och fullt ännu och det enda som kommer ut är fem rader. Vilket inte duger. Lägger ner.
Blir frustrerad över att jag inte gjort någonting alls på en timme.

Och så börjar jag om igen.
Och igen.



Saker bloggare ibland gör som får mig att vilja slita av mig håret:

- När man lägger upp en bild i både färg och b/w och sedan frågar "Vilken gillar ni bäst? :)"

Har du ingen egen uppfattning om vad du gillar? Okej, jag kan också förstå att man vill ha goda råd och konstruktiv kritik ibland, men att göra samma grej med bilderna i sju inlägg av tio gör hela grejen bara oerhört pinsam. Dessutom finns det fler sätt att redigera en bild på än att bara göra om den till svartvitt. Gah.

- När man börjar ett inlägg med "Orkar egentligen inte blogga idag.."
Nähä? Varför gör du det då din imbecill?

- När man någonstans i ett inlägg påpekar att "Gud vad tråkigt det inte är någon som kommenterar"
Är du en så pass stor attentionwhore att du inte ens kan skriva dagbok, vilket är vad en blogg faktiskt egentligen är, utan få höra vad någon anser om ditt liv? Eller vänta. Förlåt. Du undrar ju självklart inte vad folk anser om det. Du undrar hur många som är avundsjuka på dig. Vet du vad? Med tanke på att du känner att du behöver skriva den meningen tvivlar jag på att det finns någon som är avundsjuk på dig.

- Avslutar nio av tio inlägg med en fråga i stil med "Vad gör du idag?", "Hur mår du?", Vad tycker du?" o dyl.
Ja, det är okej att bry sig om vad sina läsare gör. Men behöver man verkligen fråga det tre gånger om dagen?

- När man klickar runt på hundratals bloggar och hittar samma människor som endast kommenterar "Fint! :D", "Läcker bild!", "Härligt!" och dyl.
(...) Nästan så jag vill skriva ingen kommentar för att det skriker besökshorande alldeles för högt för att någon ska kunna undvika det.

Lägg. Av.



Ni vet när man sitter och ser vad en vän eller någon i ens närhet gör. Lyssnar på vad de har för planer. Och så kommer den där punkten mitt i berättelsen när man inser att människan inte tänkt igenom sina planer ordentligt. Den har missat en detalj här som gör att det hela inte fungerar där. Vad gör man då? Jo, man säger ju självklart till denne att "Men har du tänkt på..?" och så blir personen i fråga påmind och tänker igenom allting en extra gång och sen fungerar det.
Det är i alla fall så man borde göra. Lyssnaren borde kunna komma med konstruktiv kritik och berättaren borde kunna ta till sig detta och tänka över det hela en extra gång och fylla eventuella hål.

Vad gör man då om man har en vän som gör planer som inte låter hållbara för fem öre? Om en människa i din närhet tänker ta på sig mera saker än den visar utåt att denne hinner med och klarar av? Och lägg sedan på att denna människa inte kan ta någon form av kritik utan att sätta taggarna utåt och tycka att "Sluta var så negativ och var glad för mig istället!"
Det är då man tar till trumfkortet att man är anonym (i alla fall till en viss grad) på internet. Det är då man tar tillfället i akt och slänger ut en anonym kommentar med det där man vet att flera än en själv tänker men ingen säger högt.
För det är ju fult att ifrågasätta någon öppet. Det är ju hemskt att man inte bara kan vara tyst och glad och se vad som händer även om man vet att planerna i fråga är dömda på förhand att misslyckas. För det är ju bättre att sitta och gotta sig i andras olycka efteråt än att varna dem innan att tänka en gång till. Sitta och skrocka att "Håhå vilken tur att det inte var jag som gjorde den missen".
Eller?

Ska härmed erkänna att: Ja, jag kommenterar anonymt.
Saker jag tycker, men vet skulle sticka illa i ögonen på människan i fråga. Jag gör det hos människor som jag vet inte kan ta kritik och istället för att de tänker efter så får man ett halvmil långt inlägg tillbaka där ca 80% är personliga påhopp om hur feg och äcklig jag är som kommenterar anonymt om sånna saker.
De där sakerna det är fult att prata högt om.

Egentligen skulle jag lika gärna kunna skriva ditt mitt namn. För det stör mig inte alls om de vet vem jag är. Oftast avslöjar jag vem jag är i efterhand, när de fått sig en tankeställare. Men det är inte samma sak att slänga ur sig ett försvar mot någon du känner och vet vem det är som att kasta ut det över "den där anonyma jäveln". Folk blir mer frispråkiga. De använder ord de inte skulle använda annars. Man blir kallad trög, irriterande, patetisk med mera. Ord man aldrig skulle bli kallad annars.
För det är ju sånna ord man inte säger högt.
Och speciellt inte till någon du känner.

På ett sätt gör jag det för folk i min närhet. Få dem att ta det där extra steget i tanketrappan.
På ett sätt gör jag det för mig själv. Jag gillar att provocera.
Jag tycker om att se att det händer någonting bara för man lägger till det där extra ordet som egentligen inte "får" vara där.

Är det verkligen så fel att må bra av att framkalla reaktioner?
Är det verkligen så fel att vilja få folk att tänka till?



Jag vet inte hur många gånger det senate året jag hört människor säga saker i stil med "Jag skulle också vilja kunna ha glasögon" när de provat ett par de gillat i någon affär eller bara testat någon kompis par och försökt kisa sig igenom korrigeringen för att se hur de ser ut. Man kanske säger det av bara farten. Jag säger också saker av bara farten ibland, men är man en människa med så pass dålig syn att man inte ser skillnad på ett träd och en människa utan glasögonen eller linserna på, då vill man inte höra sina vänner och bekanta med örnögon säga sådana saker precis brevid dig.
Om och om igen.

Anledningen till varför jag tar upp det nu är för att jag idag hittade just den meningen i en blogg jag följer. Bloggaren i fråga ville kunna ha glasögon. Då skulle hon ha ett par leoparmönstrade.

Jag skulle byta när som helst. Jag skulle byta ut linser som skaver och trillar ut och glasögon som blir sneda efter att man råkat somna med dem på i sängen mot ögon som inte kräver korrigering innan jag ens hunnit tänka ordet "ja".
För grejen är den, att när du väl har "kvalat in" i glasögonklubben, då är du fast där och kan inte välja längre. Du kan inte längre välja om du ska ta de där coola bågarna idag för att det är en häftig accesoar utan du måste ta på dig dem för att kunna se längre än en halvmeter framför dig.

Och när man måste något, då är det ju helt plötsligt inte lika roligt längre.



"Du mår nog sämre än vad jag vågat tro"
"Och den observationen är baserad på?"
"Massor"
"Som?"
Sen fick jag inget mer svar. Jag fick bara veta om att jag mår jättedåligt (utan anledning obviously) och sen loggade personen i fråga ut. Var det för att denne var rädd för att säga vad denne tyckte problemet med mig är eller om det var teknikens fel vet jag inte. Dock lutar det nog i min bok mest åt alternativ ett. Människor är fega varelser.

Så arg så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag må vara screwed up beyond repair på vissa punkter, men att hiva ur sig något sånt utan argument gör mig bara arg. Att personen i fråga dessutom ställer mig samma frågor sjutton gånger om för att bara ställa samma frågor nästa gång gör mig också arg. Om man inte kommer bry sig om att komma ihåg svaret man får ska man inte heller ställa frågan.
Hade du suttit framför mig tror jag att jag skulle ha spottat på dig. Så arg är jag.



Efter ens stunds övervägande kände jag att det var dags att skriva det här inlägget. Har tänkt göra det rätt länge, men har inte riktigt orkat få till det bra eller inte vågat för vad folk skulle tycka. Sen kom jag ihåg att jag ju faktiskt inte bryr mig för fem öre om vad folk tycker. Så här är det. Inlägget med tankarna om fenomenet fotobloggar.

Har aldrig förstått det där med fotobloggar. Eller snarare de som kallar sig för fotobloggar. Sida upp och sida ner med makrobilder på vattendroppar och grässtrån i motljus. Det enda kravet som verkar finnas för att få kalla sin blogg för fotoblogg är att man ska kunna få till en maffig bokeh. Detta är för mig helt obegripligt. Bilderna ser likadana ut vecka efter vecka och även om den sämste ibland kan få till en pangbild är det överlag bara så oinspirerat att jag vill spy. Tanken bakom varje bild verkar vara något i stil med "Det här brukar vara populärt hos alla andra, då gör jag så jag också". Och ja, det verkar ju uppenbarligen fungera bra för de flesta. Många bloggar utav denna typ jag beskrivit ovan har läskigt många bevakare och får vecka ut och vecka in mängder av kommentarer om hur fina bilder de tar och om hur duktiga de är.

Och grejen är inte den att de inte är duktiga. Till och med jag inser att man måste börja någonstans och för de som aldrig hållt i en kamera förut är det hemskt bra. Men! (Självklart finns det ett men.) Grejen är den att foto för mig är något som får en att växa lite som människa. Foto ska vara något som gör att man vill utvecklas. Något som skapar viljan att kunna ta de där bilderna ingen annan tagit förut. Se saker ingen annan sett och fånga dem för evigt med ett knapptryck. Jag ser inget utav det här i någon utav dessa bloggar. Bläddrar tillbaka i arkivet flera månader, och i vissa fall till och med år, men ändå är det samma grej. Tydligen är det roligare att ta samma bild man alltid tagit och få en kommentar eller två extra om vilken bra fotograf man är än att tänka lite utanför lådan och kanske utvecklas från att vara en medelmåtta i mängden till någon som kanske inspirerar andra med sina idéer.

Personerna bakom bloggarna skriver själva att de fotograferar för att  de vill utvecklas och vissa säger att de till och med vill livnära sig på ett yrke som fotograf. Ändå är det samma bilder. Dag ut och dag in. Och det enda som ändrats från att de började till där de är nu är att de fått tag på ett nytt objektiv eller två. Eller ett ny kamerahus med tre extra miljoner megapixlar. Och trots det nya fina objektivet för tusentals kronor eller det nya kamerahuset för ännu flera tusenlappar ser bilderna likadana ut som de gjorde från början bara för att människan bakom kameran fortfarande inte tänker längre än näsan räcker.

Och jag tvivlar på att det här inlägget kommer läsas av någon utav de människor som det egentligen är riktat till.
För här finns ju inte en enda makrovattendroppe-i-motljus-bild så långt ögat når.